På cykeltur med Victor, del 2
Den gode Victor har svarat. Han menar att jag missförstått, och pekar på en liten bisats han tryck in i sitt förra inlägg:
Det är självklart till stor nytta att förklara vad man får för sina pengar, men varför måste det vara i form av recensioner där tyckarna konsekvent ska älta oväsentliga och trötta resonemang om dessa tillökningar?
Victor vill alltså att någon förklarar vad man får för sina pengar, men han vill inte att det ska vara i form av recensioner. Eller åtminstone inte om recensionerna ”ältar oväsentliga och trötta resonemang om dessa tillökningar”. Här har vi ett problem som knappast har med det recenserade att göra, utan snarare recensenten.
Senare i Victors andra inlägg berättar han att han tycker att man kan skippa expansions-recensionerna om recensenten går in i bedömningen med ”fel inställning”. ”Fel inställning” är enligt Victor att leta efter ”förbättringar, innovation och nytänkande” i en expansion. För Victor menar ju att expansioner alltid är mer av samma gamla vara. Och det förklarade jag ju varför det var fel i mitt tidigare inlägg. The Lost and Damned är INTE samma sak som GTA4 – eftersom berättelsen (det centrala i spelet) är ny. För övrigt finns där ju också förbättringar.
Victor ojar sig också över hur det ska gå om vi börjar recensera varenda patchuppdatering. Kom ihåg att hans inlägg tar avstamp i de expansioner som släppts till Fallout 3, GTA 4 och Fable 2 (och dessutom pryds av en bild på Wrath of the Lich King). Snackar vi obetydliga småförändringar här? Jag hävdar dessutom att intresset som sådant måste ställas i relation till målgrupp. För inbitna spelare kan det ju mycket väl vara intressant att få också de minsta uppdateringar bedömda (även om de då kanske inte tekniskt kan motivera en traditionell ”recension”).
”Betygen är aldrig definitiva, åsikterna bara tillfälliga” fortsätter Victor angående upprepade bedömningar av ”samma” spel. Problemet har väl kanske inte så mycket med förekomsten av expansioner att göra som det faktum att det har blivit svårare att definiera när ett spel är moget för att bli bedömt. När är det rätt att recensera ett MMO, till exempel? Innan alla andra, för att få in texten i tidningen lagom till släpp (och därmed missa att spela med andra människor)? Lagom till release? Ett år efter det släppts, när de första stora uppdateringarna kommit? Det bästa svaret är naturligtvis att göra löpande bedömningar av spelet. För en åsikt som baseras på något som inte längre gäller är ju urvattnat och irrelevant om något.
Summan av allt blir så slutligen att Victor anser att trångsynta spelrecensenters (”proffs”) åsikter är överflödiga. Jag håller med, men frågar mej också vad som egentligen kännetecknar en ”trångsynt” spelrecensent? Är det någon som välkomnar förändring och anpassar sig därefter, eller är det en som blint vägrar flytta sin position framåt?
Vad säger du?
Det är självklart till stor nytta att förklara vad man får för sina pengar, men varför måste det vara i form av recensioner där tyckarna konsekvent ska älta oväsentliga och trötta resonemang om dessa tillökningar?
Victor vill alltså att någon förklarar vad man får för sina pengar, men han vill inte att det ska vara i form av recensioner. Eller åtminstone inte om recensionerna ”ältar oväsentliga och trötta resonemang om dessa tillökningar”. Här har vi ett problem som knappast har med det recenserade att göra, utan snarare recensenten.
Senare i Victors andra inlägg berättar han att han tycker att man kan skippa expansions-recensionerna om recensenten går in i bedömningen med ”fel inställning”. ”Fel inställning” är enligt Victor att leta efter ”förbättringar, innovation och nytänkande” i en expansion. För Victor menar ju att expansioner alltid är mer av samma gamla vara. Och det förklarade jag ju varför det var fel i mitt tidigare inlägg. The Lost and Damned är INTE samma sak som GTA4 – eftersom berättelsen (det centrala i spelet) är ny. För övrigt finns där ju också förbättringar.
Victor ojar sig också över hur det ska gå om vi börjar recensera varenda patchuppdatering. Kom ihåg att hans inlägg tar avstamp i de expansioner som släppts till Fallout 3, GTA 4 och Fable 2 (och dessutom pryds av en bild på Wrath of the Lich King). Snackar vi obetydliga småförändringar här? Jag hävdar dessutom att intresset som sådant måste ställas i relation till målgrupp. För inbitna spelare kan det ju mycket väl vara intressant att få också de minsta uppdateringar bedömda (även om de då kanske inte tekniskt kan motivera en traditionell ”recension”).
”Betygen är aldrig definitiva, åsikterna bara tillfälliga” fortsätter Victor angående upprepade bedömningar av ”samma” spel. Problemet har väl kanske inte så mycket med förekomsten av expansioner att göra som det faktum att det har blivit svårare att definiera när ett spel är moget för att bli bedömt. När är det rätt att recensera ett MMO, till exempel? Innan alla andra, för att få in texten i tidningen lagom till släpp (och därmed missa att spela med andra människor)? Lagom till release? Ett år efter det släppts, när de första stora uppdateringarna kommit? Det bästa svaret är naturligtvis att göra löpande bedömningar av spelet. För en åsikt som baseras på något som inte längre gäller är ju urvattnat och irrelevant om något.
Summan av allt blir så slutligen att Victor anser att trångsynta spelrecensenters (”proffs”) åsikter är överflödiga. Jag håller med, men frågar mej också vad som egentligen kännetecknar en ”trångsynt” spelrecensent? Är det någon som välkomnar förändring och anpassar sig därefter, eller är det en som blint vägrar flytta sin position framåt?
Vad säger du?
På cykeltur med Victor
Allt sedan min käre kollega Victor Leijonhufvud jämförde min snygghetsgrad med Jade Raymonds och Louis-Pierre Pharands har jag haft svårt att ifrågasätta hans omdömen. Men idag har han siktats cyklandes kring sitt lilla hörn av bloggosfären. Och inte på en sån där cool obromsad sak som mediemänniskorna i innerstan använder. Nej, möjligtvis en sån där som man inte trampar på, utan pumpar medelst bräda.
Victor i en Paris-park våren 2008 (OBS, bilden är ett montage)
Victor är upprörd över att det finns de som recenserar expansioner. Han driver tesen att expansioner alltid bara är mer av samma, och en recension är därmed överflödig. Allt är – enligt Victor – redan sagt.
Victor har fel.
För visst går det att ge kritik till expansioner. Jag skulle vilja gå så långt som att mena att man bör recensera expansioner – och det av många anledningar.
För det första: ponera att ingenting, absolut ingenting tekniskt skulle uppdateras i en expansion. Kanske skulle det bara vara ett par nya uppdrag och ett par timmar ny handling. Bara MER spel(tid). Varför skulle det inte vara intressant att bedöma? Om uttrycksformen någonsin skulle nå sitt utvecklingsmässiga tak – och inte längre kan bli tekniskt bättre – är det i en sån värld irrelevant att kritisera verk? Är en film mindre värd om den använder exakt samma inspelningsteknik som en annan, tidigare utgiven film? Är 10-15 timmar Grand Theft Auto 4 ur ett nytt perspektiv, med nya karaktärer och ny handling inte värt att bli skådat med lupp bara för att man upplevt Niko Bellics Liberty City tidigare?
För det andra: ponera att det enda som förändrats i en expansion är på det tekniska planet. Tänk Counter-Strike-uppdateringarna 1.3-1.5 (1.4 räknas inte). Hitboxförfining, balansutjämning, bunnyjumputrotning och ett par nya vapen. Bara MER spel. Små förändringar i spelmotorn som leder till stora skillnader i tempo och taktikupplägg – saker som leder till jättelika förändringar i hur spelet var och – framför allt – hur det spelades. Visst, det är kanske inte något dagstidningspublik lägger någon vikt vid – men för den målgrupp som är intresserad kan det vara avgörande för om man överhuvud taget ska fortsätta/börja spela spelet.
Hur långt ska man dra Victors resonemang? Är en recension av Pro Evolution Soccer 2009 till PS2 relevant att göra, när spelet knappt skiljer sig från förra årets version? Och vad händer när spelen, som nu, allt mer går ifrån att vara ett skivbaserat medium till levande, digitala organismer? Kommer Victor stå kvar i spelbutiken och bara recensera sånt som sätter en ny siffra (utan decimaler!) bakom speltiteln? Vore det inte rimligare att uppdatera sättet att bedöma spel på istället? World of Warcraft idag är inte samma spel som släpptes för fyra år sedan, för att ta ett uttjatat exempel.
Jag säger kanske inte att man ska recensera saker som kosmetiska förändringar – kostymer i Little Big Planet, vapenskins i Battlefield Heroes och så vidare – men jag tycker att Victors poänger tyder på ett omodernt sätt att se på spel.
Spel är mer än bara teknik.
The Lost and Damned ett jättebra exempel på hur berättandet är det centrala, handlingen är det viktiga, det som driver spelet framåt och borde engagera spelare överhuvud taget – inte bara de som redan gillade GTA4. Att ogiltigförklara det är som att vrida tillbaka klockan till tidigt nittiotal. Och dit vill vi inte igen.
Victor i en Paris-park våren 2008 (OBS, bilden är ett montage)
Victor är upprörd över att det finns de som recenserar expansioner. Han driver tesen att expansioner alltid bara är mer av samma, och en recension är därmed överflödig. Allt är – enligt Victor – redan sagt.
Victor har fel.
För visst går det att ge kritik till expansioner. Jag skulle vilja gå så långt som att mena att man bör recensera expansioner – och det av många anledningar.
För det första: ponera att ingenting, absolut ingenting tekniskt skulle uppdateras i en expansion. Kanske skulle det bara vara ett par nya uppdrag och ett par timmar ny handling. Bara MER spel(tid). Varför skulle det inte vara intressant att bedöma? Om uttrycksformen någonsin skulle nå sitt utvecklingsmässiga tak – och inte längre kan bli tekniskt bättre – är det i en sån värld irrelevant att kritisera verk? Är en film mindre värd om den använder exakt samma inspelningsteknik som en annan, tidigare utgiven film? Är 10-15 timmar Grand Theft Auto 4 ur ett nytt perspektiv, med nya karaktärer och ny handling inte värt att bli skådat med lupp bara för att man upplevt Niko Bellics Liberty City tidigare?
För det andra: ponera att det enda som förändrats i en expansion är på det tekniska planet. Tänk Counter-Strike-uppdateringarna 1.3-1.5 (1.4 räknas inte). Hitboxförfining, balansutjämning, bunnyjumputrotning och ett par nya vapen. Bara MER spel. Små förändringar i spelmotorn som leder till stora skillnader i tempo och taktikupplägg – saker som leder till jättelika förändringar i hur spelet var och – framför allt – hur det spelades. Visst, det är kanske inte något dagstidningspublik lägger någon vikt vid – men för den målgrupp som är intresserad kan det vara avgörande för om man överhuvud taget ska fortsätta/börja spela spelet.
Hur långt ska man dra Victors resonemang? Är en recension av Pro Evolution Soccer 2009 till PS2 relevant att göra, när spelet knappt skiljer sig från förra årets version? Och vad händer när spelen, som nu, allt mer går ifrån att vara ett skivbaserat medium till levande, digitala organismer? Kommer Victor stå kvar i spelbutiken och bara recensera sånt som sätter en ny siffra (utan decimaler!) bakom speltiteln? Vore det inte rimligare att uppdatera sättet att bedöma spel på istället? World of Warcraft idag är inte samma spel som släpptes för fyra år sedan, för att ta ett uttjatat exempel.
Jag säger kanske inte att man ska recensera saker som kosmetiska förändringar – kostymer i Little Big Planet, vapenskins i Battlefield Heroes och så vidare – men jag tycker att Victors poänger tyder på ett omodernt sätt att se på spel.
Spel är mer än bara teknik.
The Lost and Damned ett jättebra exempel på hur berättandet är det centrala, handlingen är det viktiga, det som driver spelet framåt och borde engagera spelare överhuvud taget – inte bara de som redan gillade GTA4. Att ogiltigförklara det är som att vrida tillbaka klockan till tidigt nittiotal. Och dit vill vi inte igen.
X-Large gör Halo Wars
Mike D:s gamla X-Large har inte varit på topp de senaste åren (även om delar av vår/sommar-kollektionen för -09 ser helt okej ut), och vad är väl då bättre för affärerna än att specialsvida upp lite asiatiska gamers med spelrelaterade trådar? Ingenting, det är vad. Eller vänta... Det kanske beror på vilket spel man försöker göra det med. Och exakt VAR i Asien man försöker göra det. Monster Hunter 3-kepsar i Japan? Perfekt. Starcraft 2-brallor i Sydkorea? Succé.
Men Halo Wars-tees i Hong Kong? Jag är inte övertygad. Fast det är klart, det kunde varit värre.
Men Halo Wars-tees i Hong Kong? Jag är inte övertygad. Fast det är klart, det kunde varit värre.
Dagens egotripp
Det finns få saker som är så trevliga som att få respons på något man skrivit – särskilt när merparten av det man skriver är avsett för tryck. Visst händer det att någon droppar en uppskattande kommentar i någon tidningstråd på något spelforum, men oftast dränks det i diskussioner om dålig prenumerationsservice och märkliga betygssiffror. Under hösten fick jag två mail skickade till mej från läsare som uppskattade saker jag gjort (ett för min Mercenaries 2-recension och ett för mitt KORG-reportage), och jag kan inte sticka under stol med att det gjorde mej riktigt glad. Det är ju naturligtvis extra roligt när texterna som får beröm är de som sticker ut lite – antingen på grund av form eller innehåll.
Här om dagen råkade jag hitta en gammal Medie- och kommunikationsuppsats, från en a-kurs i Gävle, som till stora delar lutar sig mot en GTA-artikel jag skrev för Super PLAY förra året (Sam Sundberg, Orvar Säfström och Alfred Holmgren får också vara med på varsitt hörn). Källhänvisningarna är det väl lite så där med (jämför kapitlen ”Den gamla och nya moralpanikens ansikten” och ”Utökade alternativ, utökade risker” med källan) på sina håll och slutsatsen inte helt akademiskt framställd (i regel brukar man väl kanske skriva om hela den där ”När man behandlar ämnet föreligger dock en stor irritationsrisk eftersom vissa människor uppenbarligen är idioter”-biten för att göra saker lite mer neutrala – även om det är just vad man kommit fram till), men det är ändå väldigt roligt att se att någon verkligen läst ens text grundligt.
Här om dagen råkade jag hitta en gammal Medie- och kommunikationsuppsats, från en a-kurs i Gävle, som till stora delar lutar sig mot en GTA-artikel jag skrev för Super PLAY förra året (Sam Sundberg, Orvar Säfström och Alfred Holmgren får också vara med på varsitt hörn). Källhänvisningarna är det väl lite så där med (jämför kapitlen ”Den gamla och nya moralpanikens ansikten” och ”Utökade alternativ, utökade risker” med källan) på sina håll och slutsatsen inte helt akademiskt framställd (i regel brukar man väl kanske skriva om hela den där ”När man behandlar ämnet föreligger dock en stor irritationsrisk eftersom vissa människor uppenbarligen är idioter”-biten för att göra saker lite mer neutrala – även om det är just vad man kommit fram till), men det är ändå väldigt roligt att se att någon verkligen läst ens text grundligt.
Något för veckoändan
Jag har inte för avsikt att agera reklamskylt, men i konsumtionsupplysningens tecken kommer det hända att jag måste tipsa om aktuella affärer av särskilt god sort. Nu är ett sådant tillfälle. Indienätverken buzzar lite extra den här helgen och för er som varken har en Playstation 3 att spela Flower på, en Xbox 360 att spela The Lost and Damned på eller kontakterna att spela ett "illa optimerat Empire: Total War" (som hälso-/workout-tompa skulle sagt) är det dags att elda upp Steamkontona. Töm spargrisen, kolla den här länken, upptäck att erbjudandet var billigare än väntat, köp Greatest Indie Pack, stoppa tillbaka det som blir över i sagda finanssugga och njut av fem goda pärlor till riktigt budgetpris. En knapp nittiolapp kostar det att få Tron-RTS:et Multiwinia, finska cykelsadistliret Trials 2: SE, övervackra Gravitron 2 samt I-Fluid och Eets (de sista två spelen har jag alltså inte haft möjlighet att testa - men övriga tre är bara de väl värda växelpengen).
Varje gång jag försöker prata samtidigt som jag ser Gravitron 2 låter det bara som gurgelljud. Prova själv!
Varje gång jag försöker prata samtidigt som jag ser Gravitron 2 låter det bara som gurgelljud. Prova själv!
Fleshmags vs Speljournalistik, del 2
Den ofrånkomliga fortsättningen på Moores "spelsatsning" kom tidigare än väntat. Min gode vän Jimmy Håkansson mailade nämligen Johan Norlander på tidningen för att räta ut några av de frågetecken man skulle kunna tänka sig få efter att ha läst ansökningsinlägget.
Så här skrev Jimmy:
I och med att ni söker på ett spelforum betyder det att ni söker efter en "glad gamer" snarare än någon med journalistisk yrkeserfarenhet? Och på vilken nivå ligger ersättningen? Hur omfattande har ni tänkt er satsningen, och med vilken frekvens?
Och så här blev svaret:
I och med att vi inte kan erbjuda någon ersättning mer än att det kan vara en kul grej för någon med skrivarambitioner så söker jag skribenter på just spelforum med sk. "glada gamers". I nuläget finns det inte utrymme för annat. I och med detta så är uppdateringen rätt så mycket upp till skribenten, med på en regelbunden basis.
Och min tes visade sig riktig. Ingen betalning, bara ansvar och krav. Snyggt.
(Tack Jimmy!)
Så här skrev Jimmy:
I och med att ni söker på ett spelforum betyder det att ni söker efter en "glad gamer" snarare än någon med journalistisk yrkeserfarenhet? Och på vilken nivå ligger ersättningen? Hur omfattande har ni tänkt er satsningen, och med vilken frekvens?
Och så här blev svaret:
I och med att vi inte kan erbjuda någon ersättning mer än att det kan vara en kul grej för någon med skrivarambitioner så söker jag skribenter på just spelforum med sk. "glada gamers". I nuläget finns det inte utrymme för annat. I och med detta så är uppdateringen rätt så mycket upp till skribenten, med på en regelbunden basis.
Och min tes visade sig riktig. Ingen betalning, bara ansvar och krav. Snyggt.
(Tack Jimmy!)
Röstraggning gör min bloggläsare glad
Säga vad man vill om min kära kollega Erik och hans Level7-omröstning(ar), men en sak är säker: sätta saker i rullning, det kan han! Förra årets omröstningar sägs omgärdats av en hel massa drama, och det skulle förvåna mig om årets inte blir minst lika händelserik och juiceig. Nu har ju teh internets släpps in på riktigt också liksom. Bloggarna. Och det roliga(ste) med det här är att det haft en direkt effekt på var spelintresserad bloggläsares eh... bloggläsare.
Så här ledsen blir Erik av bråk (ses bäst med Naseers alv som soundtrack)
Eftersom antalet nominerade bloggar i min mening översteg antalet på riktig intressanta svenska spelbloggar är utgången kanske inte helt oviss - men likväl verkar det som att nomineringarna fungerat som tändvätska modell australiensisk. Mina nominerade kollegor försöker bräcka varandra i allt från personliga påhopp och klarade spel till intressanta analyser och klassiskt roliga youtubeklipp (till och med vi (jag och Jonas H!) som inte blivit nominerade går för högvarv!). Superskoj tycker jag, och hoppas verkligen det håller i sig också efter att omröstningen stängt och Dataspelsgalan gått av stapeln.
Jag har fått många (sjukt många!) undrande mail om varför det inte går att rösta på mig i årets omröstning, och det har alltså att göra med mitt samarbete med Level7.nu. Det är i alla fall den officiella anledningen. Inofficiellt handlar det om att jag slutade på topp. Skulle jag kunna komma bättre än fyra i Sverige, som jag gjorde senast? Ytterst tveksamt.
Så här ledsen blir Erik av bråk (ses bäst med Naseers alv som soundtrack)
Eftersom antalet nominerade bloggar i min mening översteg antalet på riktig intressanta svenska spelbloggar är utgången kanske inte helt oviss - men likväl verkar det som att nomineringarna fungerat som tändvätska modell australiensisk. Mina nominerade kollegor försöker bräcka varandra i allt från personliga påhopp och klarade spel till intressanta analyser och klassiskt roliga youtubeklipp (till och med vi (jag och Jonas H!) som inte blivit nominerade går för högvarv!). Superskoj tycker jag, och hoppas verkligen det håller i sig också efter att omröstningen stängt och Dataspelsgalan gått av stapeln.
Jag har fått många (sjukt många!) undrande mail om varför det inte går att rösta på mig i årets omröstning, och det har alltså att göra med mitt samarbete med Level7.nu. Det är i alla fall den officiella anledningen. Inofficiellt handlar det om att jag slutade på topp. Skulle jag kunna komma bättre än fyra i Sverige, som jag gjorde senast? Ytterst tveksamt.
Av män, för män...
Jag upphör aldrig att förvånas över vilket utrymme det faktiskt verkar finnas för T'n'A i landets alla tidningshyllor. Jag trodde liksom att internet skulle slå hårdare (eller åtminstone tidigare) mot mjukporr/herrtidnings-branschen än mot spelditot, men så verkar inte vara fallet. Eller så är det just vad det gjort - och kanske är det något köttmagasinens högsta höns insett, och i ren desperation nu försöker förena naken hud med spelkritik. En kombination som historiskt sett borgar för fantastisk kvalitet.
Se här vad som grävts fram ur Level7.nu:s mörkare forumhörn:
Lystring spelarbröder!
I dagarna lanserar Moore sin nya sajt moore.se som kommer jobba mer med aktuellt innehåll än tidigare. Vi behöver därför komplettera redaktionen med någon som skriver spelrecensioner åt oss. Texterna behöver inte vara särskilt långa, men skrivna på ett avslappnat och underhållande sätt.
Låter detta som en kul grej? Skicka en provrecension på ca 1000-1500 tecken (inkl blanksteg) till [email protected].
Ha det gott!
Johan Norlander / Moore.se
Jag tror inte det är ett långskott att tänka sej att Moore.se förväntar sig billig arbetskraft, som gärna tar spel och en gratis prenumeration som rimlig betalning för sitt arbete, när de smyger ut en sån där liten blänkare (någon som sett om de annonserat på andra spelforum?). Spelkritik ses fortfarande på många håll som ett nödvändigt ont, något som vem som helst kan ägna sig åt - bara de har rätt apparater inkopplade i platt-tvn (här vill jag naturligtvis förtydliga att jag inte på något sätt vill skriva ner eller sätta mej över Level7.nu:s läsare och forumbesökare). Å andra sidan är jag inte helt hundra på att övrigt redaktionellt material i ovan nämnda tidning håller toppklass heller. Fördomar? Damn right. Men så länge någon kränger lösnummer med exponerade bröst som främsta säljargument anser jag mej ha rätten att döma ut dom på förhand.
Vad jag däremot inte behöver tro - utan faktiskt vet - är att de förväntar sig att den är en kille som ska få jobbet (spelarbröder!). Nu har jag inga siffror på hur könsfördelningen på Level7-forumet ser ut, men å andra sidan tror jag inte Johan Norlander har det heller. Pinsamt.
Se här vad som grävts fram ur Level7.nu:s mörkare forumhörn:
Lystring spelarbröder!
I dagarna lanserar Moore sin nya sajt moore.se som kommer jobba mer med aktuellt innehåll än tidigare. Vi behöver därför komplettera redaktionen med någon som skriver spelrecensioner åt oss. Texterna behöver inte vara särskilt långa, men skrivna på ett avslappnat och underhållande sätt.
Låter detta som en kul grej? Skicka en provrecension på ca 1000-1500 tecken (inkl blanksteg) till [email protected].
Ha det gott!
Johan Norlander / Moore.se
Jag tror inte det är ett långskott att tänka sej att Moore.se förväntar sig billig arbetskraft, som gärna tar spel och en gratis prenumeration som rimlig betalning för sitt arbete, när de smyger ut en sån där liten blänkare (någon som sett om de annonserat på andra spelforum?). Spelkritik ses fortfarande på många håll som ett nödvändigt ont, något som vem som helst kan ägna sig åt - bara de har rätt apparater inkopplade i platt-tvn (här vill jag naturligtvis förtydliga att jag inte på något sätt vill skriva ner eller sätta mej över Level7.nu:s läsare och forumbesökare). Å andra sidan är jag inte helt hundra på att övrigt redaktionellt material i ovan nämnda tidning håller toppklass heller. Fördomar? Damn right. Men så länge någon kränger lösnummer med exponerade bröst som främsta säljargument anser jag mej ha rätten att döma ut dom på förhand.
Vad jag däremot inte behöver tro - utan faktiskt vet - är att de förväntar sig att den är en kille som ska få jobbet (spelarbröder!). Nu har jag inga siffror på hur könsfördelningen på Level7-forumet ser ut, men å andra sidan tror jag inte Johan Norlander har det heller. Pinsamt.
Indie: En alternativ motpol
2008 var året då de oberoende – indiespelen – lyftes upp till en ny nivå, utan att de behövde göra avkall på sin integritet. Nu, precis som då, spelar det ingen roll hur du vill spela dina spel – på mobiltelefoner, datorer eller spelkonsoler – indiespelen finns där. Och ofta erbjuder de dig spännande, annorlunda upplevelser till budgetpris (eller inget pris alls). Indiespelen bär dessutom med sig på en lekfullhet som inspirerar och smittar av sig. Sonys kanske viktigaste Playstation 3-släpp under 2008, Little Big Planet, är bara ett av många bevis på detta.
 |
Och kanske är det inte så underligt att det är just nu det exploderar. De kommersiella storproduktionerna kräver hundratals anställda, miljontals dollar i startkostnader och avancerade distributionsnätverk för att nå ut till butiker och kunder. Allt det här hotar ta död på de små utvecklarhusen, men samtidigt öppnar det för att de ännu mindre ska hitta oväntade utvägar. I en värld där ingen längre har råd att producera plattformsexklusiva spel är det de nedladdningsbara spelen som definierar konsolerna. När Final Fantasy, Resident Evil och de andra storserierna släpps till samtliga maskiner blir det istället småpärlor som Geometry Wars, Everyday Shooter och Flower som utgör de viktigaste säljargumenten. Det är en intressant paradox, och det kan vara en själens räddning för en marknad som accelererar mot allt vansinnigare hastigheter.
Genreöverskridande och med konstnärliga pretentioner känns de stundtals som perfekta små motpoler till de kioskvältande, testosteronstinna titlar som får mest medieutrymme. Jag vill försöka rubba den obalansen lite och säga att det inte är okej att de med mest pengar automatiskt ska få mest plats. Därför kommer jag göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade med vad som händer, vilka utvecklare man bör hålla ögonen på och var man kan få tag på alla de härliga spelen.
Först ut är mina intryck från ett kort, ganska simpelt men ändå fängslande spel: Bars of Black and White. Ett bra exempel på att saker inte behöver vara komplicerat byggda för att vara underhållande och stämningsfyllda.
 |
I en bur byggd av streckkoder
Spel: Bars of Black and White
Utvecklare: Gregory Weir
Länk: Bars of Black and White
Pris: Gratis
Spel: Bars of Black and White
Utvecklare: Gregory Weir
Länk: Bars of Black and White
Pris: Gratis
Ett tjockt kuvert fastnar i brevinkastet på en ytterdörr som är låst från utsidan. I kuvertet ligger en streckkodsscanner som snart visar att konservburkarna i skafferiet bär hemliga budskap. Gregory Weirs Bars of Black and White är ett långsamt äventyr som bär på samma obehagliga övervakningskänslor som laddade det annars väldigt humoristiska Portal med ett becksvart djup. Gränsen mellan verklighet och påtvingat drogrus, vård och fångenskap ifrågasätts och när den korta berättelsen nått sitt slut är det svårt att skaka av sig den klaustrofobiska känslan. Inget speltekniskt mästerverk, men sprängfyllt med atmosfär.
Texten är tidigare publicerad på Level7.nu
Texten är tidigare publicerad på Level7.nu
Gammal goding i nya... kläder?
Vad behövs för att göra Pong relevant 2008? Ingenting, tycker Martin Lindell. Nakna människor, tycker Fantastisk Gill! (gärna i kombination med råluddig heltäckningsmatta). Roliga namnomskrivningar som syftar på tepåsningspåsen hänvisas till kommentarerna.
(1:45 in i klippet för den otålige)
(1:45 in i klippet för den otålige)
Carte Blanche
När Sony skickar ut recensionskopior (eller nedladdningsbara koder snarare) av kommande PSN-titeln Elefunk ser dom samtidigt till att hålla ryggen fri från möjlig kritik. Det här meddelandet får man innan det är dags att ladda ner spelet:
This review copy is hot of the press and ready for you to review at your leisure. This product may still be in development, but this review copy is your exclusive first look at another great product for PLAYSTATION(r)Network – courtesy of Sony Computer Entertainment Europe.
På svenska betyder det ungefär:
Varsågod, känn dej utvald för att du får nöjet att testa det här spelet innan det kommit ut. Spelet är färdigt och redo för recension, men om du har någon kritik mot det måste du överväga att det kanske inte är färdigt ändå.
En exklusiv förstatitt på ett färdigt spel som kanske fortfarande utvecklas. Snyggt.
This review copy is hot of the press and ready for you to review at your leisure. This product may still be in development, but this review copy is your exclusive first look at another great product for PLAYSTATION(r)Network – courtesy of Sony Computer Entertainment Europe.
På svenska betyder det ungefär:
Varsågod, känn dej utvald för att du får nöjet att testa det här spelet innan det kommit ut. Spelet är färdigt och redo för recension, men om du har någon kritik mot det måste du överväga att det kanske inte är färdigt ändå.
En exklusiv förstatitt på ett färdigt spel som kanske fortfarande utvecklas. Snyggt.
Spel i Em City
Samtidigt som jag sitter och väntar på en jääättelångsam installation av The Bourne Conspiracy skickar fru Frida en länk till en Expressen-artikel som berättar att svenska fängelser ska beställa specialbyggda konsoler till sina fångar. "Hundratusentals kronor" ska det tydligen kosta att hindra högriskfångar från att kommunicera med omvärlden och ändå låta dom spela spel.
[...]enligt kriminalvårdens föreskrifter har fångarna rätt till ”enklare spelkonsoler utan möjlighet till kommunikation eller lagring av data".
Nu är en upphandling av spelkonsoler, skräddarsydda efter kriminalvårdens önskemål, snart i gång och speljättarna Nintendo och Sony har kontaktats.
- Det blir inte specialtillverkade, men specialreducerade tv-spel, säger Christer Isaksson.
Frågan är väl om det verkligen behövs "specialreducerade tv-spel" för att göra det fängelserbossarna vill? Kanske skulle det funka bäst med en kombo? Nintendos ultrakonservativa och vettskrämda online-policy parat med Sonys oförmåga till att göra något bra på nätet, och så allt tillsammans med Microsofts extragimpade Arcade-enhet (naturligtvis utan minneskort). Snacka om att det skulle bädda för grymma spelupplevelser.
Två korta tjockisar* som gör Bourne-musik (Fantastisk Gill! har inget emot korta tjockisar som gör musik)
[...]enligt kriminalvårdens föreskrifter har fångarna rätt till ”enklare spelkonsoler utan möjlighet till kommunikation eller lagring av data".
Nu är en upphandling av spelkonsoler, skräddarsydda efter kriminalvårdens önskemål, snart i gång och speljättarna Nintendo och Sony har kontaktats.
- Det blir inte specialtillverkade, men specialreducerade tv-spel, säger Christer Isaksson.
Frågan är väl om det verkligen behövs "specialreducerade tv-spel" för att göra det fängelserbossarna vill? Kanske skulle det funka bäst med en kombo? Nintendos ultrakonservativa och vettskrämda online-policy parat med Sonys oförmåga till att göra något bra på nätet, och så allt tillsammans med Microsofts extragimpade Arcade-enhet (naturligtvis utan minneskort). Snacka om att det skulle bädda för grymma spelupplevelser.
Två korta tjockisar* som gör Bourne-musik (Fantastisk Gill! har inget emot korta tjockisar som gör musik)
Stjärngåsen
Helt historielös är jag inte, tvärtom faktiskt. Ett par år innan grannen satt och lirade Truxton på sin Mega Drive plockade jag ögonglober och sprängde rymdzeppelinare i Star Goose. Sjukt bra spel (som tydligen fanns i en lite hetare Atari ST-version! Galenskaper!). Och jag tänker verkligen inte testa det igen!
Avlådning
Ni vet väl vad dom säger. Kanske har ni själva redan sagt det. Vi är lite efter här uppe i norr. Här är Boom (Boon!) Blox fortfarande hetaste skiten och unboxing är grymmaste onlinefenomenet. Så därför bjuder Fantastisk Gill! på en inblick i vad Umeås hippaste gamers gör en fredagkväll i maj (stort tack till Annelie för grym klippning och Uffe för kamera-arbete, kommenterande och youtube-skötande (nej, jag gjorde inget annat än att kniva)):
"Allt är precis som vanligt, men det var bättre förr"
Jag har funderat lite över min inställning till retro-spel sedan jag besökte Emil-O-Rama-studion (vilket överdåd!) och snackade med Martin Lindell om det verkligen är värt att riva upp kär nostalgi. Jag hävdar ju att risken att förstöra varma minnen nästan alltid är större än den återupptäckta belöningen, och att man därför bör lämna sina älsklingar liggandes mintade i bakhuvudet. Martin hade en bra poäng med att det ju faktiskt finns spel som har otroliga kvalitéer rent gameplay-mässigt, och som därför är värda att återuppta. Kanske har jag fel inställning, men jag tror jag söker något annat (eller snarare "tror mej finna") i retro-trekkandet. Kanske är det också just därför jag inte gillar återbesöken utan föredrar spel som lever på postmoderna anspelningar på "retro-känslor". På samma sätt som Bukowskis och Tarantinos pulpflirtar alltid är bättre än referenspölarna de öser ur är ju Noitu Love 2, Ninja Five-O och Flywrench exakt detsamma. Eller Vice City och San Andreas för att ta lite mer aktuella (du vet, gta-tjatet) exempel. Jag tar mej friheten att citera mig själv:
Med exakt precision har man lyckats skära ut de kollektiva minnesfragment från sina respektive tidsperioder och sammanfogat dem till rika referensnät där allt från musik, kläder, uttryck och vapen alla bildar en helhet som är större än summan av dess delar. Miamis hårdsminkade partyfasad, med en smältdegel kokande av kulturer på kollisionskurs (påeldad av den så kallade Mariel Boatlift, där fler än 120 000 exilkubaner landade på Floridas stränder med hopp om att förverkliga den amerikanska drömmen) under ytan, porträtteras med den sedvanliga glimten i ögat ? och resultatet blev en uppskruvad Scarface-berättelse dränkt i vitt festpulver och röda kroppsvätskor. Om Vice City var 24/7-festen som gick överstyr är San Andreas baksmällan, där de stekheta South Central- och Compton-ghettona sjuder av undertryckt ilska. (Utdrag ur "Den amerikanska mardrömmen" - SP 146, april -08)
Intertextuella lapptäcken som knyter ihop det gamla goda med nya framsteg och resulterar i något som är så mycket bättre (GTA-seriens största styrka ligger ju i just det här med, hur det lyckas koppla samman hela popkulturella sjok snarare än bara nöja sig med spelnischen). Jag diskuterade det här med Love Bolin angående Metal Gear Solid 4, om hur ett av spelets kanske största styrkor är hur det kommunicerar med sig självt, sina föregångare och sin skapare. Det finns framför allt ett inslag i MGS4 där Kojima gör något helt nytt, som är så jävla snyggt att jag nästan får gåshud när jag tänker på det. Jävligt meta och fan så mycket mer intressant än att gå tillbaka och plocka fram MSX- och PS1-konsolerna.
Slutsatsen är väl egentligen jävligt enkel: det gamla är alltid bäst sett genom nya glasögon.
(Berätta gärna varför jag har fel!)
Med exakt precision har man lyckats skära ut de kollektiva minnesfragment från sina respektive tidsperioder och sammanfogat dem till rika referensnät där allt från musik, kläder, uttryck och vapen alla bildar en helhet som är större än summan av dess delar. Miamis hårdsminkade partyfasad, med en smältdegel kokande av kulturer på kollisionskurs (påeldad av den så kallade Mariel Boatlift, där fler än 120 000 exilkubaner landade på Floridas stränder med hopp om att förverkliga den amerikanska drömmen) under ytan, porträtteras med den sedvanliga glimten i ögat ? och resultatet blev en uppskruvad Scarface-berättelse dränkt i vitt festpulver och röda kroppsvätskor. Om Vice City var 24/7-festen som gick överstyr är San Andreas baksmällan, där de stekheta South Central- och Compton-ghettona sjuder av undertryckt ilska. (Utdrag ur "Den amerikanska mardrömmen" - SP 146, april -08)
Intertextuella lapptäcken som knyter ihop det gamla goda med nya framsteg och resulterar i något som är så mycket bättre (GTA-seriens största styrka ligger ju i just det här med, hur det lyckas koppla samman hela popkulturella sjok snarare än bara nöja sig med spelnischen). Jag diskuterade det här med Love Bolin angående Metal Gear Solid 4, om hur ett av spelets kanske största styrkor är hur det kommunicerar med sig självt, sina föregångare och sin skapare. Det finns framför allt ett inslag i MGS4 där Kojima gör något helt nytt, som är så jävla snyggt att jag nästan får gåshud när jag tänker på det. Jävligt meta och fan så mycket mer intressant än att gå tillbaka och plocka fram MSX- och PS1-konsolerna.
Slutsatsen är väl egentligen jävligt enkel: det gamla är alltid bäst sett genom nya glasögon.
(Berätta gärna varför jag har fel!)
Munkavle
Jag försöker kickstarta bloggen här igen, efter ett par veckors uppehåll. Anledningen till tystnaden är den här gången ett Super Play-jobb av den lite större sorten. Precis som det hintats om lite här och var körde Konami ett stort Metal Gear Solid 4-event i Paris just innan april blev maj. Jag var där, tillsammans med två svenska kollegor, och fick chansen att spela igenom spelet. Det här var alltså den fullständiga retailversionen - våra intryck användes inte på något sätt till att balansera om eller på annat sätt färdigställa spelet (och det är väl nånstans här jag borde visa upp min enorma e-penis med repliker som "FÖRST I SVERIGE!!1ELVA" osv - men det gör jag inte. Jag står över det. Jag har inte ens skrutit i min Facebook-status. Det ni, grabbar...).
Planen var i allafall att liveblogga lite när jag var på plats, men Konami-folket förbjöd oss att göra det. Och just i det ögonblicket, när vi satt inlåsta i ett porrbelyst rum med guldtapeter och ett tjugotal patrullerande duke nukem-vakter, kändes det som en bra idé att lyda. Konami försökte förbjuda mej att göra en massa andra saker med, men det sket jag fullständigt i. Resultatet, en drygt 10 000 tecken lång recension, hittar du i Super Plays juninummer.
Jag vet inte riktigt var felet uppstod, men åt helvete gick det verkligen.
Min drömlägenhet ligger tio trappor upp och har en dusch med vattenutsikt. Det här är andraplatsen på toautsiktslistan.
Planen var i allafall att liveblogga lite när jag var på plats, men Konami-folket förbjöd oss att göra det. Och just i det ögonblicket, när vi satt inlåsta i ett porrbelyst rum med guldtapeter och ett tjugotal patrullerande duke nukem-vakter, kändes det som en bra idé att lyda. Konami försökte förbjuda mej att göra en massa andra saker med, men det sket jag fullständigt i. Resultatet, en drygt 10 000 tecken lång recension, hittar du i Super Plays juninummer.
Jag vet inte riktigt var felet uppstod, men åt helvete gick det verkligen.
Min drömlägenhet ligger tio trappor upp och har en dusch med vattenutsikt. Det här är andraplatsen på toautsiktslistan.
Samhällskritiskt smisk
Grand Theft Auto-temat är lite svårt att skaka av sig här, med tanke på att all speltid går till fyran och att jag spenderade mars månad med att göra en djupdykning i allt vad GTA är är det kanske inte så konstigt. Men i alla fall. Lite så där i efterhand vill jag bara flejma Kulturnyheternas inslag om GTA-släppet (från tisdagssändningen, ligger gissningsvis inte kvar så länge). Den gamla Musikbyrån-bekanta Petra Markgren Wangler intervjuar köande snubbar och Dataspelsbranschens Per Strömbäck om Rockstars mäktigaste spelprojekt. Petra trycker på samhällskritiken, vilket jag absolut förstår varför man skulle vilja göra - det är ju en av de absolut mest intressanta aspekterna med spelet - men gör det på ett inte helt klockrent sätt. Strömbäck får säga ett par smarta saker innan någon kom på idén att ställa honom framför en tv-apparat och börja filma exempel på subversiva meddelanden. Redan där förstår man ju att något kommer gå fel. "Få se på lite samhällskritik nu då" liksom. Det finns ju absolut scener som mer eller mindre tydligt skulle kunna vara perfekta för ett inslag med stora pretentioner. Men sado-scenen på den där båten i introt är inte ett sånt.
Ja här hade vi väl ett exempel på samhällskritik, förmodligen en rik affärsman eller politiker som blir smiskad på en bordell.
Det gör lite ont i mej att se en branschrepresentant fastna i den massmediala dramaturgi-fällan och dra lika förhastade slutsatser som kvällspressen brukar skyffla upp på löpen (gärna om just Rockstar och GTA med), även om det den här gången är med intentionen att intellektualisera skiten - och inte bara aktualisera skit.Tråkigt!
Ja här hade vi väl ett exempel på samhällskritik, förmodligen en rik affärsman eller politiker som blir smiskad på en bordell.
Det gör lite ont i mej att se en branschrepresentant fastna i den massmediala dramaturgi-fällan och dra lika förhastade slutsatser som kvällspressen brukar skyffla upp på löpen (gärna om just Rockstar och GTA med), även om det den här gången är med intentionen att intellektualisera skiten - och inte bara aktualisera skit.Tråkigt!
Vuxna män gör saker tillsammans
Vi hade tv-spelslan igår kväll. Uffe, Hammarn och Fyrkant (Annelie och Frida med en liten stund) kom hit och gjorde upp i Mario Kart Wii, Mario and Sonic at the Olympics, N+ och Ikaruga. Det var grymt, jag hoppas vi får tillfälle att göra om det snart igen. Kvällens kanske absoluta höjdpunkt inträffade dock när vi slog igång Singstar till PS3. En av gästerna (jag väljer att inte skriva ut något namn här) har ju lite av en grej för Totos Africa, och vi skulle se om den möjligen fanns som DLC. Det gjorde den inte, men jag är inte helt säker på att det var något dåligt. Istället började vi surfa runt på den Youtubiga My Singstar-delen, och det var något av det roligaste jag gjort i år. Här har tusentals Singstar-spelare uppat 30 sekunders filmklipp på sig själva när de spelar. Två timmar satt vi och gottade oss i allt från slemmigt tillgjorda ungkarlar, desperat ensamstående tonårsmorsor, galet fulla tyska pensionärer och naivt ärliga indoneser. Singstar brukar ju sägas vara ett av de bästa förfestspelen någonsin. Det är det även om man vägrar ta ton.
Profsitt!
Ödmjukhet är en egenskap jag sätter stort värde i. Jag gillar människor som låter sina handlingar tala snarare än att själva basunera ut sin egen förträfflighet.
Gårdagens minst ödmjuka uttalande kommer från Gamereactors Jonas Mäki, när han på sitt eget forum agerar huvudklappare av högsta rang. Se bara här:
Kunskap om spel vågar jag påstå att jag har nästan mest i Sverige om (japp, på riktigt) och proffessionell är jag eftersom det är vad jag lever av (gå slå upp proffessionell).
Jag har ingen aning om hur mycket du vet om spel Jonas (säkert getemkt!1), men du får gärna hjälpa mej med att svara på en annan fråga: Vad händer egentligen om forumit "Abdullah96" slår upp "proffesionell" i ordboken?
Gårdagens minst ödmjuka uttalande kommer från Gamereactors Jonas Mäki, när han på sitt eget forum agerar huvudklappare av högsta rang. Se bara här:
Kunskap om spel vågar jag påstå att jag har nästan mest i Sverige om (japp, på riktigt) och proffessionell är jag eftersom det är vad jag lever av (gå slå upp proffessionell).
Jag har ingen aning om hur mycket du vet om spel Jonas (säkert getemkt!1), men du får gärna hjälpa mej med att svara på en annan fråga: Vad händer egentligen om forumit "Abdullah96" slår upp "proffesionell" i ordboken?
Gör om, gör rätt
Level7-Erik tipsar om en Webhallen-anställds inför-GTA4-blogg. Folk köar redan 20 dagar innan spelet släpps. Mina pengar är på att dom inte pallar så många minusgradiga nätter till och inser att man faktiskt inte ska köa för ett GTA-spel (alternativet är väl att dom får betalt av Webhallen för att köa - det stinker viral marketing!). Okej om man gör det till World of Warcraft eller Final Fantasy, kanske svidar upp i egenknypplad ringbrynja och peruk med ståltrådsförstärkta lugg - men GTA? Bakläxa killar.
