TV-foton

En gång för sisådär en 17-18 år sedan ringde en av mammas vänner upp och undrade om hon kunde få prata med någon av mina föräldrar. Jag minns inte exakt hur samtalet gick, men jag vet att hon vid ett tillfälle frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag var sur för att jag inte fick se på tv. Hon undrade om det inte fanns något annat jag kunde göra. Jag sa att jag läste Röster i radio-tv (en gammal tv-guide). Morsans polare tyckte det var det roligaste skämt hon hört, men det var faktiskt sant. När jag inte fick se på tv tog jag tillfället i akt att planera mitt framtida tittande. Ganska ofta kan jag tycka att det är så, roligare med indirekt tv-tittande. Se bara på Mike Sacks "Photos of TV"-sida. Garanterat roligare att se på än att faktiskt plåga sig igenom alla de där programmen...





Där alla kan ditt namn

Vi har börjat se första säsongen av Cheers, den där serien som utspelade sig på en bar en trappa ner nånstans i Boston. Det är omöjligt att inte charmas av den naiva 80-talskänslan, och introlåten är ju faktiskt hur bra som helst. Norm och Cliff är ju dessutom två helt fantastiska karaktärer.



Det är liksom tråkroligt. Sjukt bra. Bäst var det ju naturligtvis när femman körde Cheers och Taxi på varandra på mornarna för en så där sex-sju år sedan. Lite som en svensk variant på Must See Thursday, fast varje dag - och typ tolv timmar tidigare.

Som en liten bonus kan man notera att en av seriens co-producenterna heter Ken Levine. Ganska precis exakt som den där snubben bakom Bioshock - ett spel som utvecklades av Irrational, eller 2K Boston(/2K Australia). Cheers sändes fram till -93 och "vår" Ken slöt upp med Looking Glass -95. Mystiken tätnar!

RSS 2.0