Fantastisk Gill!

För fyra år sedan släppte Egde sitt "Edge is ten"-jubileumsnummer. Tio år fyllda tog den brittiska spelbibeln tillfället i akt att lista några av sina absoluta favoritspel, sorterade efter genre, och toppade det hela med smartroliga "Edge's ten commandments" - tio budord som definierade vad som är okej (och inte okej) för utvecklare att göra med sina spel.

Det kändes fräscht. Något att jämföra sin egen smak med, och kanske en chans att hitta godbitar man missat under årens gång.

Nu släpper Level sitt 100 bästa spel-nummer och river ut tidningens alla fasta inslag till förmån för den definitiva listan över historiens bästa lir. Spelbranschföreningen MDTS och en speciell jury listar 2006 års bästa spel. Och på något sätt känns det symptomatiskt att Zelda, Gears of War och Guitar Hero 2 plockar hem MDTS priser ungefär fem månader efter att alla andra färdigställt sina årslistor (med exakt samma spel). Listor är så jävla gjort. Jag gillar att Levelfolket vågar gå över tidningens konventioner och riva ut självklara inslag, men det är så otroligt förutsägbart att det man istället fyller tidningen med är nostalgiska hyllningar till spel från förr. "Har vi läst det tidigare" liksom?

Tv 4-sajten Ekonominyheterna.se har stoppat Sveriges 24 "tyngsta spelhjältar", inte att blanda ihop med blågula spelkaraktärer, i vad som verkar vara en ganska godtycklig lista. Som vanligt kan man ju tycka att det saknas ett par namn, och att några kanske halkat in lite väl högt, men det intressantaste tycker jag är att det finns ett par representanter för den svenska spelpressen på listan.

För hur pass mycket makt har egentligen speljournalisterna? Kan man överhuvudtaget tala om mer än ett marginellt inflytande? För att besvara frågan måste man först försöka definiera på vilket sätt spelpressen påverkar branschstruktur och konsumentval. Som det ser ut idag existerar i princip ingen reellt granskande journalistik (varken från "våra" egna led eller annan press) som ifrågasätter de stora aktörerna på den svenska marknaden. Aftonbladet inledde sin spelsatsning med ett par svingar mot både Nintendo och Microsoft, men tappade snart moment. Också GON har börjat få lite för långt mellan de saftigare knytnävarna.

Kvar blir spelkritiken, spelmedias möjlighet att påverka konsumentens val. Och jämför man Manuals Speltoppen med den uppmärksamhet och de omdömen topplistetitlarna fått från spelpressen blir diskrepansen väldigt tydlig. Tittar man på Speltoppen för vecka 16 i år ser man tydligt att den fullständigt domineras av EA:s juggernaut-franchise The Sims 2. Fyra av tio placeringar går till spelet och dess expansioner. Extra intressant blir det när man tittar på lanseringsdatumen för spelen på listan, och utifrån det se om det möjligen kan vara ny spelpress-hajp som driver på försäljningen. Tre av titlarna på listan släpptes i april 2007, ytterligare två i mars och ett i januari - sex av tio spel på listan släpptes i år. Listans fyra sista placeringar går till spel som släppts mellan 2004 (!) och 2006.

Sims 2 fick visserligen mycket uppmärksamhet och goda omdömen när det släpptes, men det var för snart tre år sedan nu. Expansionerna har duggat tätt i butik, men får sällan mer än notisstora recensioner i spelpressen. Slutsatsen blir ju, inte helt oväntat, att (mainstream?)konsumenten skiter fullständigt i vad "vi" säger.

Så var finns makten?

Manuals Speltoppen v.16

1. Sims 2: Fest & Bröllop (PC) (2007-04)
2. Guitar Hero 2 (XB360) (2007-04)
3. The Sims 2 Året Runt (PC) (2007-03)
4. World Of Warcraft Burning Crusade (PC) (2007-01)
5. Command & Conquer 3: Tiberium Wars (PC) (2007-03)
6. Pokemon Ranger (DS) (2007-04)
7. The Sims 2 Djurliv (PC) (2006-10)
8. The Sims 2 (PC) (2004-09)
9. Singstar Svenska hits (PS2) (2005-08)
10. Counter-Strike: Source (PC) (2005-10)

Som beviset på att den slutgiltiga spiken i ungdomskistan slagits in, och jag inte längre har rimliga argument för att jag inte skulle vara vuxen, har min dygnsrytm nu blivit helt galen. Jag kliver upp klockan sju och börjar gäspa vid 23. Men mornarna blir ändå helt okej. Medan Elisa strejfar runt i gåstolen i jakt på grejer att krafsa på sitter farsan halvdöd i soffan och ser på svt:s morgonprogram. Och trots de otroligt krystade övergångarna och att det blir rätt tjatigt med exakt samma nyheter varannan kvart är det ett rätt trivsamt sätt att börja dagen på. Extra roligt är det ju mellan nyhetskvartarna när man får chansen att se saker som Adaktusson vs Josefsson-debatten (saker med så högt  underhållningsvärde är ju tyvärr inte så vanliga).

Spelrecensioner har blivit ett stående inslag och något jag ser fram emot med ganska stor bävan. Varannan gång (en gång i månaden) är det nämligen Thomas Arnroths tur att ge kritik. Arnroth är sportjournalisten som mest gjort sig känd för att skriva om basket och att han visade upp det fetaste tumavtryck en DS-konsol någonsin träffats av i svt:s numera nedlagda tv-spelssatsning Kontroll. Han är också ökänd, åtminstone i min bok, för att vara en otroligt dålig kritiker. I Kontroll gav han Nintendogs en fyra (av fem) för att hans kids gillade spelet - själv tyckte han det var värt mycket mindre. Imorse gav han ett seglarspel en fyra för att han gissade att seglarintresserade skulle älska spelet - själv tyckte han det var värt en etta. När han recenserade Rocky-liret som kom ut för ett par månader sen beklagade han sig över att man bara fick boxas i spelet - det hade ju varit mycket roligare om man fick försöka sköta en fiskrestaurang också. Idag drog han också slutsatsen att digital distribution inte blivit så stort på grund av att så många vill ge spel i present - och det går ju inte om det inte är en fysisk produkt.

Det är roligt att svt ändå ger spelen lite utrymme (även om två gånger i månaden är lite lite), men samtidigt är det otroligt frustrerande att se okunnigt folk få så mycket utrymme. Det finns massor med kompetenta personer i stockholmsområdet som skulle kunna göra det bättre. Orsaken kanske är att deras dygnsrytm inte skulle tillåta det (hälften av alla verkar ju vara hookade på natt-WoW). Det är bara att hoppas att någon av dom skaffar barn snart.

Ja, det börjar nästan kännas lite tjatigt att skriva om hur spelen blir syndabockar, men det var min tur att skriva nyhetskrönika och jag tyckte kopplingen till Americas Army var ganska intressant (även om jag är lite osäker på om poängen gick fram). Krönikan går att läsa på GON.

Om ni inte orkar läsa krönikan: Grossman menar att våldsamma datorspel är orsaken till skolmassakrer. Grossman har jobbat på West Point (utbildningsort för officerare). Casey Wardynski har också jobbat (jobbar?) på West Point. Wardynski hjälpte amerikanska armén att uppnå sina rekryteringsmål genom att bland annat släppa Americas Army: Recon för gratis nedladdning.

Jag vill passa på att gratulera norra Europas största Zlatan... Inter-fan till ligaguldet. Du vet vem du är :)

Efter en lördag där både UIK och Arsenals herrar tappade poäng på övertid, och en söndag där allt bara känts svintråkigt kan man behöva lite uppmuntran. IT-miljonär-Janne hittade ett klipp med irl-versionen av en Ouendan-låt och jag gjorde ett försök att lätta upp humöret med att försöka hitta några andra av mina absoluta favoriter. Kanske får det väntan till 17 maj att gå lite fortare.

Jannes tips:


Japanskt 70-tal. Så sjukt bra:


Rinda rinda!


Nästa veckas projekt blir att få tillbaka mitt ex från Stefan. Yahoo-Japanjunkie som han är vet man ju aldrig var det kan ha hamnat...

Ja, det var väl en fråga om när snarare än om svensk media skulle göra samma sak som amerikansk och peka finger mot tv- och datorspelen som orsaken till veckans vansinnesdåd på Virginia Tech. Inte helt oväntat sker det i Aftonbladet, tidningen som lyckas med konststycket att både ha bra spelbevakning och samtidigt konsekvent skriva ner spelkulturen så fort läge ges.

Den här gången är det Svante Lidén, guldkrattevinnare 2005, som plockar upp några citat från den amerikanska översten David Grossman (som av en ödets nyck heter samma sak som den gamla Lucas Arts-programmeraren som skrev Monkey Island och Day of the Tentacle tillsammans med Gilbert och Schafer) som bevisar hur mycket bättre mördare vi alla blir av att spela tv-spel. Hans poäng, som Lidén verkar vrida till ett extra varv, är väl kanske snarare att folk som spelar tv-spel blir bättre skyttar av att lira CS, Battlefield eller vad det nu kan vara. Jag har inte empiriskt stöd för motsatsen (faktum är ju att det skulle vara intressant att se om det stämmer) men jag har svårt att tänka mej att det verkligen stämmer. Utan att gräva ner sig för mycket i sidospåret kan man tänka sig att det spel kan lära ut tex är vad rekyl är, optimala träffbilder och halvautentiska militära taktiker. Att hålla i en riktig pistol borde ju vara rätt annorlunda mot att hålla i en mus.

I en intervju med Resumé pratar Lidén om Guldkrattan, som är ett slags alternativt journalistpris, om utmärkelsens giltighet. "Det här är ett riktigt pris till alla duktiga journalister som alltid tar hem storyn ? oavsett uppdrag" säger Resumés Peter Willebrand, och får medhåll från Svante. Storyn i Svantes Grossman-grej är inte bara billig, den är också lika kortsiktigt korkad som alla dom där amerikanska inläggen vi brukar sucka över och säga "fattar dom inte att det är vapenlagarnas fel?" om. Inget han lär vinna priser för med andra ord.

Uppdatering: Mårten Kai-Larson tipsar om en längre version av Lidéns text, och den här gången uppfyller det nästan det journalistiska kravet på att låta samtliga berörda parter få möjlighet att uttala sig. Det är en psykiatriker vid försvarsmakten som ställer sig tvekande till Grossmans lite väl vida svängar.

"Ungdomar som skjuter ihjäl människor är störda från början. Om alla som spelar dataspel blir påverkade på det sätt han säger skulle vi ha många fler mördare på det här jordklotet..."

Med tanke på att Sverige är ett av Europas mest vapentäta länder, och dessutom alltid haft enorma framgångar i våldsamma onlinespel som Quake och Counter-Strike får vi väl hoppas att han har rätt...

Säga vad man vill om spelsajternas smutsiga byk, det finns betydligt fulare fiskar inom den svenska spelpressen. För även om spelsajter som håller sig med gratisarbetare, tidskrifter som betalar alldeles för låga löner och gratisblaskor med flera inkomstströmmar som inte betalar ett skit är skäl nog att bli mörkrädd finns det faktiskt de som är ännu värre.

Det finns nämligen en nöjesredaktion på en svensk dagstidning som sysslar med något som faktiskt inte borde höra hemma i ett land där fackföreningar funnits i över 160 år. Redaktionen producerar eget spelmaterial, främst krönikor och recensioner, som publiceras i den egna tidningen. Ett par av de som arbetar med spelmaterialet är fast anställda och har alltså en säkrad månadslön - och allt annat en fast anställning innebär. Ungefär hit är allt okej. Ungefär nu börjar smutsen komma fram. Det är nämligen så att man säljer materialet vidare till andra tidningar, ofta genom att gå direkt till koncerntopparna. På så sätt kan man sälja materialet i paket till många tidningar. Varje tidning betalar relativt lite och säljaren får relativt mycket.

Problemet är att en marknad som domineras av frilansjournalister (eftersom så få tidningar har ekonomin att anställa) är otroligt känslig gällande sånt här. Om en aktör inte på något sätt är beroende av att sälja till ett visst pris finns det liksom ingen anledning (förutom sunt förnuft kanske) för denne att inte dumpa priset. Och då måste frilansarna hänga på. Eller leta nytt arbete.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen blivit avvisad på grund av att tidningen jag förhandlat med istället valt den här textleverantören. Varje gång jag blivit avspisad har det varit med en lite skamsen ton, som att den redaktör jag pratat med själv insett att det här inte är helt okej. En person beskrev priset textleverantören satt på sitt material som "en bråkdel" av vad jag begärt (som tyvärr också ligger lite lågt), en annan beskrev det som att materialet köps in "till ett pris som faktiskt är mindre per månad än vad jag betalar en frilansare för en enda konsertrecension".

I slutet av förra året sålde textleverantören material till 17 tidningar över hela landet.

Aftonbladet, och dess bihang Prylportalen/E24, lyckas återigen med det imponerande konststycket att skapa en höna av en fjäder för att sedan på det mest magiska sätt få hela processen att spolas tillbaka. Imorse hette det att "SVT satsar miljonbelopp de närmaste åren på en teknik som redan är föråldrad" och att "...100 000-tals svenskar [sitter] framför sina nya platta hd-ready-apparater och väntar. Men tekniken är redan gammal" när man diskuterade TV-apparater märkta HD Ready och hur dessa inte stödjer full hd (1080p). Fem timmar senare har man hittat den lugnande lösningen. Helt otroligt.

På ömsom frustrerat utsvävande, ömsom småtrevligt navelskådande Att skriva om Spel-bloggen har det under de senaste dagarna varit en del snack om ett av [svensk] spelpress största, och av någon anledning minst diskuterade, problem - utnyttjandet av gratis arbetskraft.

Som det är just nu finns det en handfull större spelsajter som plockar upp spelkids (i alla åldrar) och låter dem få spaltutrymme, oftast enbart i utbyte mot promo-exemplar av spelen de recenserar. Skribenterna plockas upp på olika sätt, men det finns en slags allmän uppfattning (som säkerligen till viss del stämmer) om att det finns en aldrig sinande källa av yngre förmågor som står med mössa i hand och väntar på att få ta någon annans plats. När man sedan slitit hund och kanske gjort sig ett namn finns möjligheten att man bumpas upp ett snäpp och får skriva för pappersmedia. Det är först här, i sistaledet (så tillvida att man inte lyckas så bra att man kan klösa sig till en redaktörstitel) som de flesta av oss börjar få betalt för vårt arbete (om man inte hamnat på GameReactor).

Det finns naturligtvis massor att diskutera angående just avlöningssystemet i den här karusellen, där ytterst få i varje hierarkiskt steg får se skymten av pengar och kan leva på sitt intresse, och massor av olika vinklar man skulle kunna angripa problemet på. Men även om man skippar hela den där man tar med social och ekonomisk rättvisa som någon slags grundvariabel och istället kollar på om det skulle finnas något att direkt tjäna på att låta sina arbetare få betalt för sitt jobb blir det ju också helt bakvänt. För är det inte så att spelsajterna, som bevisligen får in nog med pengar för att hålla sig med centrala kontors- och proffsiga studiolokaler, förlorar på att de aldrig kan behålla talangen utan bara blir en av de lägre stegpinnarna i en rätt hal karriärsstege? Bryr sig någon av de som faktiskt skulle kunna göra någon skillnad? Det cyniska svaret är "nej", textmassan är ju nämligen inget annat än utfyllnad att stoppa in bland alla reklambanners.

Diskussionen på ASOS tog sitt avstamp i en händelse som på ett sätt belyser problematiken, nämligen att UMIT (företaget bakom bland annat Gameplayer) köpt upp och lagt ner hela TDH:s Kong-nätverk. UMIT har råd att tigga riskkapitalet på deniros när det kommer till att tysta konkurrensen (och köpa fler användare och annonsunderlag), men betalar de folket på golvet? Nope. Jag tror att det är här arbetet måste ske, de större sajterna måste visa vägen och berätta för sina lojala slavar att deras arbete är uppskattat - det skulle alla tjäna på. Och jag är ledsen, det räcker inte med att bara dela med sig av annonssmulor.

Tommy Rydling ska ju som bekant lämna sin post som chefredaktör på Super PLAY, knappt två år efter att han tillträdde. Under den tid jag varit på tidningen, nästan ett år nu, har jag hela tiden haft grymt bra kontakt med honom och det känns naturligtvis lite tråkigt att han lämnar. Samtidigt lämnar det ju plats för [förhoppningsvis] nytt blod och nya idéer. Min förhoppning är att jobbet går till någon av de duktiga journalister som på ett eller annat sätt stoppat minst ett ben i hela den här spelgrejen. Boel Bermann, främst känd för sina krönikor i SP:s Startblock (och sitter som nöjesredaktör i Ö-vik), känns rent spontant som en perfekt match. Sam Sundberg är ju ett annat alternativ, men jag gissar att han trivs rätt bra med sitt SvD-gig.

Vem det än blir kommer det bli väldigt intressant att följa utvecklingen.

(Ja, jag länkade till en egen text. Så stäm mej).