Fantastisk Gill!

Vad är väl roligare än att spendera den sena timmen men en anagrammakare? Inte mycket kan jag säga. Vi har väl alla hört historierna om de där vilda högdjursfesterna som urartat i finurligt ordtrollande. Jepp. Lite mer oväntat är väl att det faktiskt går att hitta någon slags universalsanning i de omkastade bokstäverna. Se bara:

Nintendo Wii: Din Nite I Own.
Kommentar: Ska gärna läsas med en vinylraspig baklängesröst. Bäst blir det om man föreställer sig att det är gamm-Yamauchi som träder fram ur badrumsspegeln och berättar om hur han äger din natt. Säg inte Jumpman tre gånger framför spegeln...

Playstation: Anal Spit Toy
Kommentar: Förmodligen tidernas äckligaste ord någonsin. Analspott. Bonuspoäng för "Satan Lip Toy" och freudianska "Saint Pay Lot".

Xbox 360: -
Kommentar: Microsoft har genomskådat allt och döpt sin konsol till en riktig anagramdödare. Å andra sidan blir ju Bill Gates "Beats Gill" så...

När Sony skickar ut recensionskopior (eller nedladdningsbara koder snarare) av kommande PSN-titeln Elefunk ser dom samtidigt till att hålla ryggen fri från möjlig kritik. Det här meddelandet får man innan det är dags att ladda ner spelet:

This review copy is hot of the press and ready for you to review at your leisure. This product may still be in development, but this review copy is your exclusive first look at another great product for PLAYSTATION(r)Network – courtesy of Sony Computer Entertainment Europe.

På svenska betyder det ungefär:

Varsågod, känn dej utvald för att du får nöjet att testa det här spelet innan det kommit ut. Spelet är färdigt och redo för recension, men om du har någon kritik mot det måste du överväga att det kanske inte är färdigt ändå.

En exklusiv förstatitt på ett färdigt spel som kanske fortfarande utvecklas. Snyggt.

Samtidigt som jag sitter och väntar på en jääättelångsam installation av The Bourne Conspiracy skickar fru Frida en länk till en Expressen-artikel som berättar att svenska fängelser ska beställa specialbyggda konsoler till sina fångar. "Hundratusentals kronor" ska det tydligen kosta att hindra högriskfångar från att kommunicera med omvärlden och ändå låta dom spela spel.

[...]enligt kriminalvårdens föreskrifter har fångarna rätt till ”enklare spelkonsoler utan möjlighet till kommunikation eller lagring av data".


Nu är en upphandling av spelkonsoler, skräddarsydda efter kriminalvårdens önskemål, snart i gång och speljättarna Nintendo och Sony har kontaktats.
- Det blir inte specialtillverkade, men specialreducerade tv-spel, säger Christer Isaksson.

Frågan är väl om det verkligen behövs "specialreducerade tv-spel" för att göra det fängelserbossarna vill? Kanske skulle det funka bäst med en kombo? Nintendos ultrakonservativa och vettskrämda online-policy parat med Sonys oförmåga till att göra något bra på nätet, och så allt tillsammans med Microsofts extragimpade Arcade-enhet (naturligtvis utan minneskort). Snacka om att det skulle bädda för grymma spelupplevelser.


Två korta tjockisar* som gör Bourne-musik (Fantastisk Gill! har inget emot korta tjockisar som gör musik)

Helt historielös är jag inte, tvärtom faktiskt. Ett par år innan grannen satt och lirade Truxton på sin Mega Drive plockade jag ögonglober och sprängde rymdzeppelinare i Star Goose. Sjukt bra spel (som tydligen fanns i en lite hetare Atari ST-version! Galenskaper!). Och jag tänker verkligen inte testa det igen!

Ni vet väl vad dom säger. Kanske har ni själva redan sagt det. Vi är lite efter här uppe i norr. Här är Boom (Boon!) Blox fortfarande hetaste skiten och unboxing är grymmaste onlinefenomenet. Så därför bjuder Fantastisk Gill! på en inblick i vad Umeås hippaste gamers gör en fredagkväll i maj (stort tack till Annelie för grym klippning och Uffe för kamera-arbete, kommenterande och youtube-skötande (nej, jag gjorde inget annat än att kniva)):

Jag har funderat lite över min inställning till retro-spel sedan jag besökte Emil-O-Rama-studion (vilket överdåd!) och snackade med Martin Lindell om det verkligen är värt att riva upp kär nostalgi. Jag hävdar ju att risken att förstöra varma minnen nästan alltid är större än den återupptäckta belöningen, och att man därför bör lämna sina älsklingar liggandes mintade i bakhuvudet. Martin hade en bra poäng med att det ju faktiskt finns spel som har otroliga kvalitéer rent gameplay-mässigt, och som därför är värda att återuppta. Kanske har jag fel inställning, men jag tror jag söker något annat (eller snarare "tror mej finna") i retro-trekkandet. Kanske är det också just därför jag inte gillar återbesöken utan föredrar spel som lever på postmoderna anspelningar på "retro-känslor". På samma sätt som Bukowskis och Tarantinos pulpflirtar alltid är bättre än referenspölarna de öser ur är ju Noitu Love 2, Ninja Five-O och Flywrench exakt detsamma. Eller Vice City och San Andreas för att ta lite mer aktuella (du vet, gta-tjatet) exempel. Jag tar mej friheten att citera mig själv:

Med exakt precision har man lyckats skära ut de kollektiva minnesfragment från sina respektive tidsperioder och sammanfogat dem till rika referensnät där allt från musik, kläder, uttryck och vapen alla bildar en helhet som är större än summan av dess delar. Miamis hårdsminkade partyfasad, med en smältdegel kokande av kulturer på kollisionskurs (påeldad av den så kallade Mariel Boatlift, där fler än 120 000 exilkubaner landade på Floridas stränder med hopp om att förverkliga den amerikanska drömmen) under ytan, porträtteras med den sedvanliga glimten i ögat ? och resultatet blev en uppskruvad Scarface-berättelse dränkt i vitt festpulver och röda kroppsvätskor. Om Vice City var 24/7-festen som gick överstyr är San Andreas baksmällan, där de stekheta South Central- och Compton-ghettona sjuder av undertryckt ilska. (Utdrag ur "Den amerikanska mardrömmen" - SP 146, april -08)

Intertextuella lapptäcken som knyter ihop det gamla goda med nya framsteg och resulterar i något som är så mycket bättre (GTA-seriens största styrka ligger ju i just det här med, hur det lyckas koppla samman hela popkulturella sjok snarare än bara nöja sig med spelnischen). Jag diskuterade det här med Love Bolin angående Metal Gear Solid 4, om hur ett av spelets kanske största styrkor är hur det kommunicerar med sig självt, sina föregångare och sin skapare. Det finns framför allt ett inslag i MGS4 där Kojima gör något helt nytt, som är så jävla snyggt att jag nästan får gåshud när jag tänker på det. Jävligt meta och fan så mycket mer intressant än att gå tillbaka och plocka fram MSX- och PS1-konsolerna.

Slutsatsen är väl egentligen jävligt enkel: det gamla är alltid bäst sett genom nya glasögon.

(Berätta gärna varför jag har fel!)

Jag försöker kickstarta bloggen här igen, efter ett par veckors uppehåll. Anledningen till tystnaden är den här gången ett Super Play-jobb av den lite större sorten. Precis som det hintats om lite här och var körde Konami ett stort Metal Gear Solid 4-event i Paris just innan april blev maj. Jag var där, tillsammans med två svenska kollegor, och fick chansen att spela igenom spelet. Det här var alltså den fullständiga retailversionen - våra intryck användes inte på något sätt till att balansera om eller på annat sätt färdigställa spelet (och det är väl nånstans här jag borde visa upp min enorma e-penis med repliker som "FÖRST I SVERIGE!!1ELVA" osv - men det gör jag inte. Jag står över det. Jag har inte ens skrutit i min Facebook-status. Det ni, grabbar...).

Planen var i allafall att liveblogga lite när jag var på plats, men Konami-folket förbjöd oss att göra det. Och just i det ögonblicket, när vi satt inlåsta i ett porrbelyst rum med guldtapeter och ett tjugotal patrullerande duke nukem-vakter, kändes det som en bra idé att lyda. Konami försökte förbjuda mej att göra en massa andra saker med, men det sket jag fullständigt i. Resultatet, en drygt 10 000 tecken lång recension, hittar du i Super Plays juninummer.



Jag vet inte riktigt var felet uppstod, men åt helvete gick det verkligen.



Min drömlägenhet ligger tio trappor upp och har en dusch med vattenutsikt. Det här är andraplatsen på toautsiktslistan.

Jag skulle väl egentligen aldrig komma på tanken kalla mej själv för en "radiokille", men nu har jag haft två stycken ljudvågsframträdanden på mindre än en vecka. Först på charmiga Spelradio-spinoffen "Emil-O-Rama" och nu i eftermiddags på P4 Västernorrlands "Eftermiddag". I Emil-O-Rama snackar jag om Noitu Love 2 och lite andra mer eller mindre aktuella indie-godbitar och i Eftermiddag tycker jag att man ska spendera kvällen tillsammans med ett litet spel kallat Grand Theft Auto 4. Ett par hangups får man väl kanske räkna med (jag droppade skönheter som "vektor leijonhufvud" i Emil-O-Rama och fick fullständig blackout när jag för Eftermiddags-lyssnarna försökte förklara varumärkesironin i GTA4 - och snodde Per Strömbäcks pissvatten-exempel! Wow!).

Jag får försöka jobba bort "Öh":n och "Eh":n om det ska fortsätta så här, men annars måste jag säga att jag tycker det varit riktigt roligt. Keep 'em coming!

Emil-O-Rama hittar du här, direktlänk här. Eftermiddaginslaget finns här, drygt 16 minuter in i 1700-1730-delen (tisdag 6 maj).

Grand Theft Auto-temat är lite svårt att skaka av sig här, med tanke på att all speltid går till fyran och att jag spenderade mars månad med att göra en djupdykning i allt vad GTA är är det kanske inte så konstigt. Men i alla fall. Lite så där i efterhand vill jag bara flejma Kulturnyheternas inslag om GTA-släppet (från tisdagssändningen, ligger gissningsvis inte kvar så länge). Den gamla Musikbyrån-bekanta Petra Markgren Wangler intervjuar köande snubbar och Dataspelsbranschens Per Strömbäck om Rockstars mäktigaste spelprojekt. Petra trycker på samhällskritiken, vilket jag absolut förstår varför man skulle vilja göra - det är ju en av de absolut mest intressanta aspekterna med spelet - men gör det på ett inte helt klockrent sätt. Strömbäck får säga ett par smarta saker innan någon kom på idén att ställa honom framför en tv-apparat och börja filma exempel på subversiva meddelanden. Redan där förstår man ju att något kommer gå fel. "Få se på lite samhällskritik nu då" liksom. Det finns ju absolut scener som mer eller mindre tydligt skulle kunna vara perfekta för ett inslag med stora pretentioner. Men sado-scenen på den där båten i introt är inte ett sånt.

Ja här hade vi väl ett exempel på samhällskritik, förmodligen en rik affärsman eller politiker som blir smiskad på en bordell.

Det gör lite ont i mej att se en branschrepresentant fastna i den massmediala dramaturgi-fällan och dra lika förhastade slutsatser som kvällspressen brukar skyffla upp på löpen (gärna om just Rockstar och GTA med), även om det den här gången är med intentionen att intellektualisera skiten - och inte bara aktualisera skit.Tråkigt!

Jag har, precis som Mattias, spenderat de senaste dagarna med att spela GTA 4 och dessutom sett videon till Justice-singeln Stress.



Jag gör dock, till skillnad från Mattias, inte kopplingen där. Videon är ju mer av en blandning av La Haine och (och här är Rockstar-kopplingen tydligare) The Warriors än GTA. Ska man se på Romain Gavras övriga musikvideor (och ja, det ska man) finns det ju mer GTA att hämta i Simian Mobile Discos I Believe...



...eller ännu bättre i en av senare års allra bästa; DJ Mehdis (med lite Daft-kryddning) Signatune: