Fantastisk Gill!

Jag har haft lite dåligt samvete över ett visst regelbundet blogginslag här på Fantastisk Gill! och har därför haft lite radiotystnad den senaste månadens onsdagar. Lösningen är att börja köra under ny flagg. Istället för det där gamla vanliga kör vi nu igång med "Gills varannan onsdagsmorgon-reflektioner (som eventuellt stulits från någon annan)". Här är premiärfunderingarna:

1. Krigsspel, bilspel och skjutaspel kommer alltid att finnas. Precis som filmer om agenter som tappar minnet och filmer där en kille blir kär i en tjej och sen löser det sej på slutet.

2. Hundarna i Puppy Love ser exakt likadana ut - fast dom har olika hud.

Eftersom jag är minst sagt partisk i frågan så har jag hållit mun om vad som hänt på spelfronten i Västerbottens-Kurirens den senaste tiden. Men nu när Super Play-kollega Johan Henriksson uppmärksammar VK:s spelblogg, där ett av de senaste inläggen handlar om chippade konsoler, tänkte jag att jag skulle ta och dra en liten Vad har hänt hittills-genomgång - och ge min syn på det hela.

Efter att VK, den större av de två/tre umeåtidningarna, haft ett långt uppehåll gällande speltäckning så tog man upp det igen för två år sedan i samband med en större nöjessatsning - och jag stod vid rodret för spelrecensioner och -krönikor. Över hela nöjesspektrat premierade man lokalanknytning och nischkunskap och det hela kändes faktiskt riktigt fräscht. Efter att den dåvarande nöjesredaktören blivit "uppgraderad" tappade nöjessidan moment rejält och saknade under långa perioder en riktig redaktör. I början av -08 fick VK en heltidsanställd nöjesredaktör, och med det någon slags nytändning (vilket, beroende på vem man frågar, snarare kan ses som en fullständig nedsläckning). Skivrecensionerna har kraftigt skurits ned, min spelsida har försvunnit helt och byråmaterial verkar leta sig in på oroväckande många håll. Den första tisdagen efter att min spelsida försvunnit från tidningssidorna körde man en helsida (egenproducerad) om ett coverband som lirat på samma russinhak i 25 år. Snart efter det började man köpa in spelmaterial från TT Spektra (där bland andra Thomas Arnroth och Hype.se är regelbundna inslag). I samma veva introducerade man en spelbloggare (vågar man gissa på gratisarbetande?), en tonårig tjej vid namn Tove.

Vad jag tycker om TT Spektras spelmaterial är ingen hemlighet, det är den i särklass sämsta i sitt slag och förstår verkligen inte hur någon redaktion kan komma på att det är värt att satsa på - om man bortser från eventuella paketlösningar där spelgrejerna ingår i TT Spektras bredare nöjesportfölj. Vad det gäller bloggen så märks det att den är i startfas och att författarinnan är ganska ung. Än så länge handlar det ju mer om shopping än spel, men jag vet inte om jag tycker det är rättvist att såga Tove för det. Tove är en ung tjej som verkar gilla spel, men uppenbarligen inte är särskilt insatt varken i mediet eller hur det funkar att skriva om spel. Ansvaret för vad som skrivs, och vilka som skriver, ligger ju dock betydligt högre upp i beslutskedjan. Precis som Johan skriver.

...för mig som jobbar med det betyder vad vi kallar speljournalism mycket och att se yrkesformen mogna och växa upp står högt på min önskelista. Och det kan aldrig hända om inte gamla gubb-chefer lär sig respektera det och slutar ge spaltcentimetrar till dåliga, okunniga skribenter som inte ens borde skriva dikter på sin communitypresentation.

Och VK har, med det spelmaterial dom har idag, verkligen visat att dom varken är intresserade av journalistik eller spel. Det är väldigt tråkigt och det främjar inte på något sätt en journalistisk tillväxt i spelfacket. Men Johan, "samerna" här uppe har (fram till helt nyss då i alla fall) hängt med i utvecklingen riktigt bra. VK var tidigt ute med speltäckning med duktiga tyckare (och då syftar jag inte till mej själv, det tillåter inte min jantenerv). Norra Västerbotten (som utöver mina recensioner har regelbundet återkommande krönikor o.dyl. från lokala förmågor) och NSD bevisar att det faktiskt finns en hel del skrivet om spel i Norrland som håller klass. Det är bara synd att VK tagit ett stort steg bakåt den senast tiden. Är det den ekonomiska biten som gör att man inte har råd att satsa på kvalitet längre, eller känner man helt enkelt inte igen vad som faktiskt är bra? Jag vet ärligt talat inte vad som är värst.



(Jag vill klargöra att det här inlägget inte skrivs på grund av att jag är bitter över min nuvarande "relation" till tidningen i fråga, som frilans är man van vid att sällan ha några garantier och säkerheter. Jag har dessutom ingen insyn i hur VK-redaktionen fungerar nu, eller tidigare - utan baserar alla mina intryck på de distanskontakter jag haft genom mitt frilansarbete).

Jag måste bara kommentera IT24:s lista över spelsveriges mäktigaste män och kvinnor. För det första gjorde ju kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth en poäng (när hon delade ut pris till Årets svenska spel på Spelgalan) av att branschen ligger ruskigt dåligt till när det kommer till jämn representation över könen. Det räcker med att snabbt kolla på de båda listorna för att inse att "tjejerna" inte riktigt spelar i samma liga som männen när det kommer till arbetsbeskrivning och inflytande. Det är också intressant att se hur IT24 rubriksatt sina olika nyheter - män är män, men kvinnor är bara tjejer. Härskarteknik eller slarv?

Underligt är också att Örjan Johansson plockar förstaplaceringen på männens lista. Motiveringen till Örjans förstaplats är att Nintendo "fått ett stort genomslag i Sverige" tack vare Bergsalas arbete och att man "lyckats nå ut till nya målgrupper som tidigare inte spelat spel". Bergsala har två spel på Dataspelsbranschens Speltoppen-lista för mest sålda spel 2007 (Galaxy på 7:e plats och New SMB på 20:e) och Nintendo-konsolerna står för 16,1% av förra årets omsättning (enligt Dataspelsbranschens "Försäljning av dataspel 2007"-statistik). Jämförelsevis har Vivendi fyra titlar och Electronic Arts åtta på topp 20. Microsoft står för 17,9% av omsättningen (Xbox 360 omsatte mer än Nintendos alla konsoler tillsammans) och Sonys konsoler för hela 37,9%. Störst genomslag och bredast marknadsandel har utan tvekan PC- och PS2-plattformarna, som tillsammans står för över 70% av antalet sålda spel. Örjans och Bergsalas historiska arbete för Nintendo i Sverige går ju inte att förminska, men när IT24 röstar fram en representant för Bergsala som mäktigast i spelsverige är det svårt att inte fundera på om man bedömer företaget på andras (internationella) meriter.

(I slutet av april förra året postade Ekonominyheterna sin lista över svenska spelhjältar, då skrev jag om det så här).

SP-kollegan Tommy Preger uppmärksammar mig på att han fortsätter kampen för det politiskt korrekta på nystartade bloggen PK-gardet. Bloggen är resultatet av polemiken mellan Tommy och resten av världen (nåja) angående Devil May Cry 4:s art design och kvinnosyn. Fredrik Schaufelberger menar å sin sida att lökigheten är ett av spelets stora styrkor.

Tommys första inlägg ägnas helt åt Fredriks påstående att det skulle finnas ett PK-garde, en kritikerrörelse som kämpar mot sexism och dumhet.

"Överallt tjatas det om sexistiska karaktärer, om överdrivna Matrix-plagiat till mellansekvenser, om trist machoattityd."
- Fredrik Schaufelberger

Preger plockar sedan isär Schaufelbergers kommentarer om den påstått utbredda politiska korrektheten på ett väldigt intressant sätt.

"Det är något uppenbart obekvämt med ett kulturklimat där kritiker uppmuntras att blunda och hålla tyst om påtagliga brister. Ett klimat där vi har infört en självgående bestraffningsmekanism som ger immunitet åt idioti. Där vi är så rädda att vara kritiska att en viss typ av skavanker inte bara är förbjudna att uppmärksamma. Utan till och med värda att hyllas."
- Tommy Preger

Även om jag förstår Fredriks poäng, där man angriper spelet med någon slags kalkon-logik (där dåligt + jättedåligt = charmigt "bra"), ställer jag mig bakom Tommy i den här frågan. Jag uppskattar genren som Devil May Cry, Ninja Gaiden och God of War tillhör - men jag är fantastiskt trött på att kombotunga knappmosare by default måste innehålla en massa idiotier. Och att den svenska spelkritikerkåren faktiskt kan visa upp ett spektrum av åsikter borde väl snarare ses som ett friskhetstecken än något som har med fundamentalism och ilska att göra?

Det är inte världens mest sociala jobb, att frilansa och i princip bara skriva om spel (och dessutom bo i Umeå). Därför var jag extra peppad på att besöka min första Spelgala. Få lite ansikten på folk som mest bara är mailadresser, bylines och snabba mobilsamtal. Den sociala biten gick skitbra, även om jag kanske inte riktigt hann hälsa på alla jag hade önskat.

Dagen började i hetsigast möjliga tempo med powerpackning (så mycket som möjligt i handbagaget - jag avskyr att checka in packning), dagislämning och en kort löptur till flygbussen. De dryga två timmar det tog att ta sig från dörr till dörr (från Kungsgatan, Umeå, till Vireberg, Solna) spenderades med DN:s musikrecensioner, standardsunkig flygmacka samt veckans PSP-recensioner - Steel Horizon och Chains of Olympus (inte särskilt skoj respektive väldigt skoj). Mormor (som jag bodde hos) hade dukat upp med tårta, saftsoppa och andra saker jag gillade som pytteliten Solnabo (och naturligtvis fortfarande tycker om). Jocke hörde av sig om förhäng inför kvällen och sen bar det av in till huvudstaden. Med åren har jag börjat släppa hela tanken på att jag faktiskt har koll på stan, och den här dagen blev verkligen det ultimata beviset på det. Jag gick konsekvent åt fel håll och började till slut välja "fel" väg bara för att komma rätt. Det funkade. Träffade en av mina Stockholms/Österrike-systrar och hennes holländske make för en snabb kopp kaffe innan jag stressade tillbaka till Solna för ett kvickt klädbyte.

En snabb tårtbit, lite mer kaffe (innan kvällen var slut hade jag slagit mitt kafferekord tiofalt) och sen in till Mariatorget för att sluta upp med Tommy Rydling, Boel Bermann och Jocke Bennet på Marie Laveau. Jag klev upp mot Torkel Knutsson och gick. åt. fel. håll. En kvart och ett par ganska fuktiga jeans senare kom jag äntligen rätt. Väl där glömdes alla tråkigheter bort i rekordfart - jag välkomnades med en god öl och en hel hög glada miner. Hela Gameplayer-gänget (minus Johan) satt i soffan brevid och jag vågade mej faktiskt på att hälsa på alla. Jag kände mej lite som en norrlänning när Boel och Tommy drog igång samtal i värsta Gilmore Girls-tempot, alla försök till inkilare från min sida slutade i att jag kommenterade saker dom slutat snacka om för, typ, 20 sekunder sen. Men det var minst lika trevligt att bara luta sig tillbaka, smutta på drickat och skratta åt oväntat många roligheter per minut.

Efter en kort (och torr) taxifärd till Parken var det så dags för dagens höjdpunkt - Spelgalan. Jag drack lite björksav (för att reppa hemstaden), hälsade på getterna (alltså det var riktiga getter där) och hängde av mej jackan. Sedan minglades det, virrades runt lite innan rätt bord hittats och så var det dags att slå sig ned. Prisutdelningen drog igång nästan direkt och höll ett rätt högt tempo - men tog ändå en hel massa timmar innan den var färdig. Under tiden käkades det Tzay-kött med broccoli, kåldolmar och praliner - allt i sällskap med en hel hög trevliga förlagsmänniskor. Jag bevittnade världens största chefredaktörssajt (eller hur var det?) mobilblogga sönder händerna, skrattade åt chefens skämt (som var roliga på riktigt) och försökte krama hemlisar ur en skittrevlig Emil Kraftling. Hans NDA höll. Jag måste jobba på mina förhörstekniker.

Resten av kvällen gled jag runt och njöt av firmafeststämningen. Diskuterade jobb, distansförhållanden och rykten med både gamla och nya bekantskaper (jag tvivlar mer och mer på att det faktiskt finns någon som inte är trevlig i den här branschen). Vad jag vet gjorde jag bara bort mig ordentligt en gång, men så är jag lite osäker över en annan situation. Jag fick en ryggdunk (av Thomas Arnroth), en grym komplimang och en lektion i skäggodling. Underligast var att jag blev misstagen för att vara Mats Nylund. Jag menar det har hänt förr att folk tagit mig för någon som inte alls var jag (typ som en finlandssvensk a-lagares son, en gammal italiensk farbrors polare "Mario" osv), men Mats? Mycket oväntat :)

Allt som allt var det i allafall en grym kväll och jag hoppas att det inte dröjer allt för länge till nästan gång.

Ola på Att skriva om spel-bloggen postade en nyhet om att PC Gamers chefredaktör inte riktigt kommit överens med förlaget och helt sonika slutat. Det här var ju inte igår, snarare typ tre veckor sedan. Men jag är inte sämre, jag har nämligen hittat en nyhet om är mer än dubbelt så gammal: Emil Kraftling, tidigare i allra högsta grad verksam på PC Gamer, har också lämnat tidningen! Emil har ju, som synes av länken, hittat sig ett jobb på Avalanche och det lär ju därför knappast finnas några samband mellan de båda avdroppandena. Eller? Lycka till på "nya" jobbet!

Vad jag kan minnas har jag bara beställt grejer från Webhallen en gång, typ ett minneskort eller något liknande, men jag brukar ändå kolla sidan lite då och då. Om inte annat så för att hitta små underligheter som det här. Det är inte någon isolerad händelse dock, det finns någon lite tomte på företaget som lägger (medvetet?) ut små påskägg (eller är det harar som lägger ut ägg?) lite här och där. Eller vad sägs om Webhallens Seal of approval-text för kommande Age of Conan?

Bästa spelet alla kategorier. Innehåller Conan, björnkalsonger och yppiga kvinnfolk.

Jag säger då det...

(Tack till Roo för tipset!)

För ganska exakt två år sedan intervjuade jag Raigan Burns och Mare Sheppard för en artikel som aldrig blev av. Raigan och Mare hade gjort sig lite av en namn i indiescenen med sitt N+, ett stiligt flash-plattformsspel med en svartklädd ninja i huvudrollen, och vi diskuterade vad som motiverade och inspirerade när man väljer att göra spel som inte genererar någon inkomst (utan bara kostar tid och resurser). Den kanadensiska Metanet-duon gjorde stort inryck på mej, både för sin inställning till skapande och deras vilja att vara öppna och ge tillbaka till användarna. Trots att de båda sysslade med Metanet på fulltid så var det inte profiten som var det primära - istället jämförde man spelskapandet med hur en musiker måste uttrycka sig i toner, eller en bildkonstnär med pensel och duk. Spelskapandet främst som ett sätt att uttrycka sina kreativa lustar liksom.

Nu är i alla fall en ny version av spelet släppt för nedladdning via Xbox Live Arcade, och jag tycker alla som har möjlighet ska köpa spelet. Inte bara för att stödja ett par sympatiska och kreativa personer - utan för att N+ är ett grymt bra spel också.


Fantastisk Gill-exklusiv bild från konceptutvecklingen av N+ (som faktiskt kommer från utvecklarna på Metanet). Tänk vad annorlunda saker hade kunnat se ut...

Jag spenderade ett par dagar i förra veckan med att vara förkyld. Feberfrossa och ont i alla muskler. Som tur var jobbade jag med Professor Layton and the Curious Village - ett äventyr-/pusselspel med massor av myspysig atmosfär. Med en fleecefilt om benen, en kopp turkiskt äppelte i ena handen och Layton i andra var det lätt att glömma bort alla sorger, bekymmer och besvär. Det gjorde inte ens något att jag fick för mej att vakna mitt i natten och vara tvärpigg - natten till lördag loggade jag tre timmar tändstickspussel (och sen sov jag två timmar innan jag klev upp med dottern). Recensionen skrevs i feberrus och blev lite småflummig, men jag kan så klart fortfarande stå för vad den säger (och betyget 4/5).

När jag surfade lite på de två kommande delarna hittade jag en bild som gjorde mej alldeles varm (fast nu är jag frisk, så det var varm på ett betydligt bättre sätt). London i en steampunkig framtidsversion. Har ni sett något så bedårande? Alla förkylda minnen till trots så längtar jag redan.

"Bifirma" är en ekonomisk term som kan upplevas lite luddig. Wikipedia förklarar betydelsen med:

Bifirma är ett namn som används av en firma för en viss avgränsad del av dess näringsverksamhet.

Någon beskrev det med en skivbutik som vill börja sälja skivor via postorder - och därför startar en bifirma som enbart sysslar med postorderförsäljningen. På danska heter samma term "Binavn" - vilket nästan mer förklarar relationen mellan företaget och dess bi-verksamhet. En bifirma är en slags undergren till huvudföretaget - fast med ett eget namn. Relationen erbjuder skydd åt båda håll, och kan därför vara att föredra framför att starta ett helt nytt företag.

Den tredje maj 2002, för snart sex år sedan, registrerade Nordisk Film AB - företaget som distribuerar Sonys Playstation-produkter - en bifirma. Bifirmans namn? Gamereactor.

Nordisk Films PR-ansvarige för den svenska marknaden, Annica Bellander, vet ingenting om det här. Och på de nära två veckor som gått sedan vi talades vid om det här för första gången, har hon inte lyckats hitta någon annan på företaget som vet något heller.

Tidningen Gamereactors chefredaktör Petter Hegevall menar att allt är ett missförstånd. Den första och enda kontakten de båda parterna emellan var när man köpte namnet Gamereactor av Nordisk Film, för fem och ett halvt år sedan. Utöver namnet fick man också en databaslösning, en liten serverpark, en sajt samt domännamnen Gamereactor.se, .no och .dk. Ett par månader efter affären hade den nya redaktionen bytt ut i princip allt. Hegevall menar att relationen mellan Gamereactor och Nordisk Film nu är likvärdig de relationer tidningen har med andra speldistributörer - och hävdar med bestämdhet sitt oberoende.

Hegevall berättar om Solgames.se och Gamereactor, som var en stor spelsajtssatsning som pågick parallellt i Sverige, Norge och Danmark. Petter menar att Nordisk Film gick in med en summa pengar, som landade någonstans kring 10 miljoners-strecket, i den verksamheten - som ändå gick under kort därefter, och arbetet som bedrevs på sajten skedde i stort sett ideellt innan Nordisk Film till slut sålde namnet.

Jag ser egentligen ingen anledning att misstro Petter, eller undergräva tidningen Gamereactors trovärdighet, men måste ändå ifrågasätta hur Bolagsverket och Näringslivsregistret fortfarande kan ha aktuella uppgifter om Gamereactors bifirmestatus om navelsträngen klipptes för fem och ett halvt år sedan (vilket, enligt samma register, ska vara bara ett par månader efter att bifirman förts in i registret)? Jag har inte dubbelkollat de uppgifterna kring Nordisk Films iblandning i Solgames, och vet inte säkert om det är Nordisk Film eller Egmont-koncernen som gått in med ekonomiskt stöd till (köpt?) sajten. Skillanden är ju avgörande, och det borde vara av betydande vikt för Egmont att dra klara linjer mellan sina tidnings- och produktdistribuerande led.

Det här inlägget är inte så mycket ett avslöjande av en stor konspiration (för de finns väl inte?) som ett undrande ögonbryn höjt i riktning mot Nordisk Films ledning. Vad har egentligen hänt?


(Rubriken är Nordisk Films slogan)

EDIT: Efter en kort mailväxling med Solgames gamla chefredaktör Mikael Svärdh visar det sig att Nordisk Film inte direkt hade något att göra med Solgames. Sajten startades -97 av Scandinavia Online, och enligt Svärdh var;

basen i sajten [...] ett innehållsavtal som var tecknat med amerikanska förlaget Ziff Davis. Avtalet gick ut på att man fick möjlighet att översätta allt material från Gamespot/Videogamespot till svenska, norska och danska.1998 slogs Scandinavia Online ihop med Telia Infomedia Interactive och Solgames blev Passagen Spel. -99 såldes sajten till Egmont och döptes om till Gamereactor.

Tre år senare registrerades Gamereactor som en bifirma till Egmonts dotterbolag Nordisk Film - och så ser det fortfarande ut.

Kombinationen spel och musik behöver inte nödvändigtvis innebära plastgitarrer, stylusorkestrar eller konserthus fyllda med gråtmilda gamers. En enkel textrad eller ett beat som knyter an till spelkulturen smäller oftast högre, i min bok, än symfoniversioner av gamla 8-bitsdängor. Här är min snabba topp-tre-lista.

3. The Notorious B.I.G. - Juicy
När Biggie sträcker sitt längsta finger mot alla som hatat på honom och verkligen vill understryka hur lång vägen varit från vanlig tjuv och high school-drop out till att sippa skumpa varje torsdag, är det inte femtiotums-tvn eller den pengagröna soffan som agerar bästa värdemätare - det är tv-spelen (men Megadrive på en femtiotummare? jag är inte övertygad...).

Super Nintendo, Sega Genesis, When I was dead broke, man I couldn't picture this...



2. Random (Mega Ran) - Grow Up
Varje dag, någon gång mellan sju och halv åtta, kliver jag upp och sätter igång dagen. Fixar välling, byter blöjor, cyklar till dagis. Sen åker jag hem och spelar tv-spel hela dagen.

I just can't seem to grow up (but you know what? I don't think I want to).



1. Benefit - Warp to level 69
Det fanns en tid då flickor var så spännande att bara tanken på en pixlig Peach-byst resulterade i lite pirr (det här var väl ungefär samtidigt som 2 Live Crews "Me so horny" var världens bästa låt). Benefit fångar allt det här i den fantastiska "Warp to level 69", en låt som använder Mario-blippet lika bra som den är svår att hitta (och därför kan jag bara bjuda på en myspace-länk). Låt er inte luras av låttitlar som "If I owned a midget", Warp to... är bra på riktigt. Sug bara på dom här raderna:

Hopping on little mushroom men and turtle shells. Dropping down green pipes and secret passage ways, making his move to the end where the final castle lays. Eat a magic mushroom, grow a little higher. Eat a white flower and spit balls of fire.

Klart som fan Mario aldrig lessnar på att jaga, det är svårt att få ligga när man är rörmokare.



--
Nångång snart ska jag försöka sätta mej och skriva en lista över mina favoritmashups också, men så länge langar jag vidare ett tips från Randoms blogg - K-Murdocks Say Hello/Streets of Rage-mash. Random, K-Murdock och pac0naut jobbar med en remixversion av Jiggas American Gangster-album - med speltema.
Titeln? American Gamer. Så klart.

Jag tänker inte sitta här och fundera högt över vilka eventuella självhävdelsebehov som kan väckas av att, som klassisk spelnörd, få jobb på en herrtidning. Nej, istället ger jag er länken till bråket, där herr Wiborgh försöker försvara sin heder efter att herr Ahlström slagit sig för bröstet på sedvanligt spelbloggen-manér.

Klumpar man ihop tillräckligt många nördar på samma ställe kommer man till slut att uppnå makalösa resultat. Det är lite som den där grejen med aporna som skriver skrivmaskin, fast dom hjälps åt - och är fullpackade med spetskunskap. Spelforum är inte på något sätt annorlunda. Jag skulle nästan kunna hävda att dom snarare är det yttersta beviset för teorin - och det är ju därför vi gillar dom så mycket.

NeoGAF, som ju har varit med förut här på bloggen (då för den fantastiska photoshop-tråden), visar prov på det bästa exemplet med sin "Videogame facts that will blow your mind" -tråd. Insprängt bland en massa allmänbildning och grejer folk kommer avfärda som gamla nyheter (som Totakas sång, FedEx-pilen och Alucard-namnet (världens minst hemliga hemlighet?)) finns där uppenbarelser som - på riktigt - kan spränga din hjärna.

Här är min favoriter:

7. Gordon Freeman skulle från början heta Ivan the Spacebiker. Och ändå var det inte hans namn som var det fulaste...




6. Pacman gör minicameos på de mest underliga ställen (eller vad sägs om bältesspännen i Soul Calibur?).



5. Optimus Prime gästspelade som medeltida balkongdörr i Assassins Creed:



Nu börjar de riktiga galenskaperna...

4. Kopplingen mellan Bomberman och Lode Runner? Det är SAMMA PERSON!1




3. De flygande manetmonstren i Kid Icarus, Komayto, sägs komma från en annan planet. Med lite grundkunskaper i japanska (och engrishu) kommer man fram till att (för att citera NeoGAF-användaren Revenant Kiouku):

ko is prefixed to the words for an animal to indicate it in baby form. For example dog and cat to make puppy and kitten. ( inu -> koinu, neko -> koneko). Cutting kometoroido to kometo and then changing it to komayto to get the pronunciation more or less right in English makes perfect sense.



2. Bio-chocken vi aldrig vill se på riktigt: väggutsmyckningar som föreställer uppspända kroppsöppningar (en tribute till vad som bara kan beskrivas som internets vidrigaste påfund (<-bildlös wikipedia-länk)):



1. Och så nummer ett: återanvända sprites. Kolla molnet. Kolla busken. Håll i dej.



Vill ni kolla källmaterialet (jag är inte källkritisk för fem öre i den här posten, det överlåter jag till er), klicka här.

Ja, åtminstone på ett plan - omslagen. Även om man kanske saknar den detalj- och textur(!)finish till exempel Edge kan skryta med så har det senaste året bjudit på en hel massa kreativa idéer från både Super Play-folket och Reset Media. Och även om det kanske inte alltid blir lyckat så finns det ändå en ambition att göra något mer än bara blåsa upp boxshots med skalliga marinsoldater och lättklädda brudar. Levels Megaman-målning, +N:s fantastiska Paper Mario-utklipp (går det att köpa en större version av den? hör av er om ni vet!) och nu senast Super Play:s Purcell-målade Sam 'n Max-framsida (för prenumeranter). Det är grymt roligt att se, och jag hoppas att det inte dröjer så länge innan man vågar ta lite mer spännande (snygga) designbeslut innuti tidningarna också.


(Tack till Kalle Dubbel-J för fotot)

Du har just spöat en gruntboss, får en mellansekvens - följt av en laddningsskärm. Spelet laddar färdig och du kommer till den nya banan, tar två steg och sen kommer en ny mellansekvens.

Vem fan kom på att det var ett smart beslut att låta ett spel fungera så här? Jag menar, det finns en hel del saker jag stör mej på i Devil May Cry 4 (som att man outsourcat dialog OCH karaktärsdesign till en mellanstadieklass) - men det absolut värsta är nog ändå det där. Det finns inget som för mej närmare handlingen eller placerar mej i rätt stämning bara för att jag får styra karaktären i en sekund innan spelet tar över igen - så varför inte köra laddningsskärm - mellansekvens istället?

Men bortsett från det är DMC4 riktig rövrens - precis som det ska alltså.

Okej, så att plocka ut godbitar ur Thomas Arnroth regelbundna SVT-svammel kanske är lite småaktigt ändå. Han är ju trots allt bara en go gubbe som gillar att spela tv-spel med sina barn - och på något sätt lyckats övertyga rätt folk att han ska ha betalt för det. Så istället för att peka och skratta kommer det här inlägget fokusera på att ge Tompa ett litet tips på vägen:

När du spelar Geometry Wars: Galaxies så behöver du inte trycka för varje skott - det räcker jättebra med att bara hålla in A-knappen.





..och nej, det heter inte "zoombier".

I motsats till vad många tror, kan det speljournalistiska (eller är det -ismiska Jimmy? :)) skrået faktiskt vara till nytta ibland. Det senaste beviset för detta är att Nordisk Film, Sonys nordiska Playstation-distributörer, faktiskt tagit tillbaka sitt beslut att inte släppa rytm-rts:et Patapon i Sverige - som följd av att flera undrande speljournalister hört av sig (och tack vare vissa personer inom företaget). Inget världsomvälvande kanske, men jag anser det fortfarande vara en kulturgärning att stödja alla charmiga 2D-spel där ute.



Det nuvarande släppdatumet för Patapon är satt till den 27 februari.

Som vanligt när det kommer till den här årstiden, och en speltorka så säker att man kan ställa klockan efter den, duggar årsbästapriserna tätt i tidningshyllorna. Galaxy, Portal och Skate (till min stora förtjusning) har blivit belönade i stort sett varenda spelrelaterad trycksak. Men vem belönar egentligen belönarna?

Svaret? Level7.

I samband med Dataspelsbranschens Spelgala, som går av stapeln den 12 mars, har nämligen folket borta på Level7.nu styrt upp två lite mer branschinterna priser - priser som alltså kommer delas ut vid Spelgalan. Årets speltidning och Årets spelskribent ska utses av Level7-besökare och en "påläst jurygrupp" (bestående av fem Level7-are) och röstningen pågår mellan den 4 och 27 februari. De 25 nominerade spelskribenterna presenteras under veckan, i grupper om fem. De första fem nominerade presenterades idag, och det rör väl sig om fem stycken mer eller mindre välkända namn: Emil Kraftling (PC Gamer), Andreas Berg (Gameplayer), Tobias Bjarneby (Level), Alfred Holmgren (Super Play) och Susanne Möller (DN).

På Level7 heter det, i ett officiellt uttalande att:

- Vi vill belysa att den svenska speljournalistiken mår väldigt bra. Det finns massor av bra skribenter som förtjänar att uppmärksammas. Vi vill på det här sättet bidra till att öka svenska spelskribenters och speltidningars anseende, säger Erik Hansson, chefredaktör på Level7.nu.

Så vem förtjänar egentligen att uppmärksammas? Jag tog mej ett snack med Erik Hansson för att reda ut hur man egentligen tänker när man sammanställer en sådan här lista. De 25 har på förhand valts ut för att både passa juryns egen smak och vilka man anser vara de mest populära bland läsarskaran. Juryn ska enligt Erik haft ett oväntat tungt jobb, och han beklagar sig - lite skämtsamt - över att tyvärr inte kunnat "utesluta skribenter som är dryga".

De fem första namnen ni publicerat på listan över nominerade är välkända personer som redan sitter säkert på sina positioner. Kommer listan bjuda på någon överraskning, eller är det bara "kändisarna" som förtjänar uppmärksamhet?

- Det är mestadels välkända namn på listan för oss som har lite koll på branschen. Detta eftersom de bästa skribenterna i landet oftast plockas upp av speltidningarna i hopp om att få betalt för sina alster. Några överraskningar hoppas jag dock att ni tycker där finns. Om inget annat så saknas kanske några som många vill ha med. Men det beror inte på att de är dryga.

Erik öppnar för ett par snackisar, och det ska bli intressant att följa uppdateringarna veckan ut för att se vart det slutar.

Clive Barkers Jericho:

Revolver Ocelot-kopia med sjukt fula läderkläder: Are we having fun yet?!
Brud med skyddsglasögon och lite mindre (i storlek) fula läderkläder: No!

Kanske inte så mycket i översättningen som i förkortningen, men ändå.



(Det kan mycket väl vara så att jag är sist i hela världen med att se det här, men det känns som att det ändå förtjänar att uppmärksammas lite mer)