Fantastisk Gill!

Ni missar väl inte Addeboy vs Cliff (feat e-boi, David Sandström, Adam Tensta mfl) på popcirkus ikväll? 1930-2100.
Bra grejer!

Sommaren 2006 intervjuade jag Orvar Säfström inför Joystick, den symfonikonsert med spelmusik han var med och ordnade under Malmöfestivalen samma år. I runda slängar 17 000 personer ska ha närvarat på Stortorget när Malmö Symfoniorkester spelade allt från Super Mario-temat till One-Winged Angel från Final Fantasy 7. Så när Orvar i mitten av februari i år packade väskan och kom till Umeå var det med ett kunnande och erfarenheter från snart tre år av spelsymfonifixande – och med en vilja att verkligen särprägla sig från de konkurrenter som kör på cosplayande dirigenter, sprakande ljusshower och överdimensionerade bildskärmar. Här var musiken det viktigaste, och man ville låta den nå publiken på egna ben.

Resultatet blev överraskande bra. Men för mig var inte den största behållningen den musikaliska – även om det var svårt att hålla gåshuden i schack när kören rev av Helghast March. Inte heller den nostalgiska – även om det var svårt att inte mysa i takt med Shadow of the Colossus-medleyt. Istället var det samspelet mellan en naivt lycklig publik och en orkester som knappt kunde tro sina ögon som gjorde störst intryck på mig. Applåder i tid och otid, glädjetjut när Nobuo Uematsu kom på tal, all kärlek Joris De Man (den för tillfället upphämtade Killzone-kompositören) fick ta emot och – som den perfekta avslutningen – ovationerna som aldrig ville ta slut. En av orkestermusikerna ska ha sagt att han aldrig varit med om ett sådant mottagande i hela sitt liv, och vid ett tillfälle började medlemmar i kören att fota publiken – som för att bevisa för sig själv att det inte var en dröm. Efter konserten råkade jag höra den otroligt entusiastiske BBC-dirigenten Charles Hazelwood, som tidigare arbetat med Orvars spelkonserter, säga att han tyckte att musiken de just spelat absolut var jämförbar med den bästa filmmusiken.



Så hur var musiken då? Ja, visst hade man ansträngt sig för att inte bara spela uppkryddade bitdängor eller perfekta Sagan om ringen-kloner. Bioshock-musiken stod ut lite extra med sina galna, spretiga pianokompositioner och uppdelningen mellan västerländsk och asiatisk spelmusik var intressant att uppleva (efter pausen spelades enbart musik från Japan). Men det fanns också lite underligare låtval. C64-medleyt man körde var ett sådant. Samtidigt som det visar på en kulturs mognadsresa att de gamla SID-kompisitörerna gått från att vara sovrumsmusiker till konserthusörhängen är det svårt att inte bli lite provocerad av att någon gör 20 år gammal trekanalersmusik med full symfoniuppsättning. För behöver verkligen ”vår” musik kläs i frack för att bli rumsren?

Jag tog mig ett snack med Orvar efter konserten. Han var enormt nöjd med hur konserterna gått, men han avslöjade att också han hade problem med en del av låtlistan. Han ville dock poängtera att han ändå tyckte att det var okej att ”hora i tre minuter” när resterande två timmarna var så bra. Eftersom eftersnacket med Orvar aldrig var tänkt som en intervju tänker jag inte avslöja vilket spel han själv kände stack ut åt fel håll, det låter jag istället er försöka klura ut.

Orvar arbetar för tillfället för att få göra en liknande konsert i Göteborg.

Kvällens låtlista:
Helghast March - Killzone
Birth of War - Killzone 2
C64-medley (låtar från bland annat Defender of the Crown, Delta, Last Ninja, Way of the Exploding Fist, M.U.L.E. och Mounty on the Run)
Halo - Halo
Unforgotten - Halo 3
Dr. Steinman, Cohen’s Masterpiece och Welcome to Rapture - Bioshock
Visari’s Lament - Killzone 2
Into a World of Illusions - Suikoden
Opening - Suikoden II
Suite - Shadow of the Colossus
Fear of the Angels - Secret of Mana
Terra’s Theme - Final Fantasy VI
Main Theme - Final Fantasy VII
Liberi Fatali - Final Fantasy VIII

(Inlägget är tidigare publicerat på Blogemup.se)

Veckans söndagsblogg kommer, precis som för en vecka sen, handla om musik. Och video. Musikvideo. Nu har jag inte lyssnat i närheten av lika mycket på Karin Dreijer Anderssons solodebut Fever Ray som jag gjorde på hennes syskonskapelser med The Knife, men jag kan redan nu säga att det finns en sak jag gillar mer. Musikvideorna. Där The Knifes singlar blev representerade av en rad olika, nästan alltid intressanta, uttryck så är Fever Rays betydligt mer unisont. Det är en magisk realism målat med makalösa färger, viskandes om en fantastisk, vidrig värld (som jag hoppas att vi får se mer av i framtiden). En ung shamanflicka med plastgafflar hängandes kring slitna Chuck Taylors, pälsklädda varelser i snidade idolmasker och en slipsklädd, betraktande herre. Bildspråk, mytologi och samklang med musiken – allt är perfekt.


Fever Ray - If I Had A Heart from etcetc on Vimeo.

If I had a heart – Fever Ray (Andreas Nilsson)


When I Grow Up from Fever Ray on Vimeo.

When I grow up – Fever Ray (Martin de Thurah)

Innan jag kollade upp vilka som regisserat de båda videorna kunde jag ha svurit på att det var samma person bakom båda, men det visade sig alltså att det var den gamle The Knife-bekantingen Andreas Nilsson som gjort If I had a heart. Till skillnad från Nilssons är ju Martin de Thurahs stil genomgående. Kolla in Röyksopps What else is there till exempel. Roy Andersson hjärta Guillermo del Toro, eller nått. Hysteriskt vackert.


What Else Is There? from Röyksopp on Vimeo.

Söndagsbloggen; lite latare, lite mer tillbakalutad. Lite fler filmklipp.

Först ut: Exile.


Exile "Milli" Video from Jonathan Kim on Vimeo.

Magi.

Jag har, precis som Mattias, spenderat de senaste dagarna med att spela GTA 4 och dessutom sett videon till Justice-singeln Stress.



Jag gör dock, till skillnad från Mattias, inte kopplingen där. Videon är ju mer av en blandning av La Haine och (och här är Rockstar-kopplingen tydligare) The Warriors än GTA. Ska man se på Romain Gavras övriga musikvideor (och ja, det ska man) finns det ju mer GTA att hämta i Simian Mobile Discos I Believe...



...eller ännu bättre i en av senare års allra bästa; DJ Mehdis (med lite Daft-kryddning) Signatune:

DN Kultur droppar inte en, utan två sköna ingångar till en trevlig nostalgitripp idag (Thente kommenterar Straight Edge-artiklar och så recenseras Billy Braggs nya). Fantastisk Gill! är aldrig sen med att hoppa på det tåget, så här kommer 90-talets kanske allra charmigaste (i backspegeln) och mäktigaste (när det gick ner) svenska musikvideo.

Sista inlägget innan vi flyttar till en lite större lägenhet (med eget rum för lilltjejen). Vi har blivit lovade nät så fort vi kommer innanför dörren, men jag vågar inte riktigt lita på att bredbandsleverantörer faktiskt kan hålla löften. Vi får se när vi är uppe och springer igen alltså.

Så i alla fall, ni kanske har hört talas om "The Staten Island Ninja Bandit"? Jag har precis skrivit ihop en kort liten recension om N+ och fick för mej att surfa lite på "ninja". Jag förväntade mej lite sköna 80-talsminnen med ritningar på hur man bäst slöjdar ihop en kaststjärna, eller vilket trä som är bäst om man ska svarva nunchucks - men istället snubblar jag in på wikipedia-sidan om ninjabanditen från Staten Island. Innan det här har jag bara hört om denna potentiella Robin Hood-gynnare i någon kort Conan O'Brien-sketch (där man ifrågasatte varför banditen kallades "ninja" för att han/hon hade skidmask - och inte skidmaskbanditen). Alla som kan sin Wu-Tang-historia vet ju att Staten Island länge varit hemvist för diverse asiatiska krigskonster, och blir väl därför inte heller helt förvånade över att det springer omkring en ninja och rånar rika familjer på ön. Vad som däremot gör allt lite väl läskigt är att NY-polisen har "... dedicated two task forces comprised of 36 officers to his case". 36? Som i The 36th Chamber of Shaolin? Som i Enter the Wu-Tang (36 Chambers)? På med aluminiumfoliehattarna!

Igår, 1500 lokal tid, drog Daft Punk (och vänner) igång sin andra Tokyo-spelning (den här vändan) i Makuhari Messe. Jag hade två biljetter dit, men kom liksom aldrig tillräckligt långt från Sverige för att kunna uppskatta konserten. Faktum är att jag för ett par veckor sedan bestämde mej för att inte åka alls - vilket i sin tur bara var några dagar från det att jag kommit på att jag kanske skulle fara. Det var på väg att bli något otroligt spontant och mäktigt - men samtidigt förmodligen väldigt illa planerat, kaotiskt och kort. Det hade i alla fall blivit min första resa till Japan och min första chans att se DP (och min första chans att sova på samma kvadratmeter som fyrkant sedan hultsfred).



Jag har svårt att tänka mej att det kan finnas ett bättre ställe att se världens coolaste scenshow än i Chiba. Jag föreställer mej att det skulle vara som att ta ett steg från Neuromancer rakt in i Tron och sen bara njuta av nån slags kollektiv intrycksorgasm. Jag hoppades naturligtvis på att hälften av alla tusentals i publiken skulle cosplayat upp. Nu fick jag inte uppleva det, så jag gjorde mitt bästa för att fylla söndagen med Interstella, Elektroma, Discovery och så årets bästa platta - liveinspelade mashupfesten Alive 2007. Det... räckte inte riktigt. Nu får vi bara hoppas att deras nästa turné inte dröjer - och dessutom sportar ännu cleanare effekter och peppar upp med ännu bättre album.

Hoppet är allt jag har.

Jag har inte riktigt vant mej vid att när som helst på dygnet (nåja, de få tillfällen dom kör musik) kunna se vänner dansa runt i bar överkropp på MTV. Jag blir liksom lika förvånad varje gång. Vi snackar nakenmusikerna i Addeboy vs Cliff, som ju fixat sitt andra beat till svensk hiphops hetaste bubblare Adam Tensta med låten My Cool. All cred till Adam och hans producent som har mod och smak att plocka upp annorlunda beats, men grejen är ju att det är det är Hans-Olovs och Epistemologens hantverk som lyfter hela skiten. Jag hoppas verkligen killarna brejkar ordentligt när dom får ut skivan dom jobbar på nu. Det förtjänar dom fan.

Adam Tensta - My Cool


För alla som tvivlar på killarnas musikaliska geni:
Addeboy vs Cliff - Låtskiss


(och ja, jag provar milkbartoilets teori om att nakna ord genererar besökare)

This is a solid-state Tesla coil. The primary runs at its resonant frequency in the 41 KHz range, and is modulated from the control unit in order to generate the tones you hear.

So just to explain a little further, yes, it is the actual high voltage sparks that are making the noise. Every cycle of the music is a burst of sparks at 41 KHz, triggered by digital circuitry at the end of a "long" piece of fiber optics.

Något för stylusorkesterns scenshow kanske?

Precis innan jag förkylningsdäckar i min egen säng (efter ett par dagars midsommarfirande med släkten på annat håll) tänkte jag att det kunde passa med ett musiktips. Adam Tenstas "They wanna know" är nämligen proddat av hannes "janolov" cliff och adde "epistemologen" boy, några kära gamla holmsundare. Och dom har gjort det riktigt jävla bra om jag får säga det själv.



Om man vill kan man spana in ett liveklipp från tidigare i vår också:



natt.

Mina bandpolare har redan skrivit ett par rader om det, men jag måste ju säga mitt om sommarens underligaste äventyr: Stylusorkesterns Hultsfredsspelning.


Uppladdning i tältet, Lördag kl08:15

Det var upplagt för ett extremt jävla kaosnederlag. Vi gör ju, oavsett vad Naseer menar, fortfarande inte något som inte vem som helst inte skulle klara (och ja, kanske ligger hela poängen i just det... hela skiten är så meta att jag nästan spyr av ozonlukten) och ändå har vi spelat på operahus, muséer, universitet, biblioteksinvigningar och så nu Sveriges mesta sunkgathering. Piken på vår karriär som rockstjärnor var liksom menat att explodera i en brinnande säkring, eller ännu troligare i ett av de underbara daigasso-specifika "communication error"-ögonblicken. Som ett slags jantets övermedvetandets straff skulle vi få betala för vår framgång med ett dödligt pinsamt slut. En öppen gylf och skitig festivalkalsong framför tio frusna åskådare, varav åtta arrangörer.

Det blev inte riktigt så.


I logen innan spelningen, kl12:35

Faktum är att det inte bara blev vår största spelning (både besökar- och kredd-mässigt) utan förmodligen också vår bästa. Mattias hade snickrat ett trevligt litet intro som vi knallade på scenen med, och inför vad jag fortsätter hävda var runt 100 pers rev vi av exakt tre låtar innan tekniken börjat kuka ur - och fyra låtar innan vi slutligen klev av. Inramningen var surrealistisk som satan med eget logetält där arrangörerna hela tiden såg till att våra slitna kroppar var fyllda med potatisfett, kol- och fruktsyra. Skinnsoffan jag landade i ett par timmar innan spelningen var kanske det skönaste jag någonsin suttit i. Jag kände mej aldrig riktigt nervös och insåg nog inte riktigt grejen förrän vi satt där på scenen och det kändes som att alla i hela världen tittade på oss. Men alla nerver glömdes bort så fort förstaraden visade var skåpet skulle stå. Tio ruggigt sköna själar skrek, klappade och sjöng oss rakt upp bland molnen och när kommunikationsfelet så slutligen kom, precis innan vi skulle dra igång smoke on the water, kändes det inte som världens undergång.
När publiken började peppklappa för att vi skulle komma igång igen drog jag på mej ett ruskigt fånigt leende.
När de sjöng med i refrängen hade jag sån gåshud att tröjan lyfte.


Stefan är lycklig som ett litet barn

Helt sjukt var det. Något av det absolut roligaste jag varit med om, och det allra mesta berodde på samspelet med publiken. Jävligt klyschigt. Och rätt oväntat att VI skulle ha något som helst samspel med någon annan än oss själva. Till och med arrfolket verkade nöjda efteråt, Moa drog ett brett leende och killen som mobilfilmade oss (var är den?!) var ju helt lyrisk. Stylusorkestern var så adrenalinhöga att nästan inte ens en hel natts pissregn kunde pajja stämningen.


Adrenalingalningar sekunder efter spelningen slutförts, kl13:23

Resten av festivalen var, trots vad alla verkar påstå, helt okej. Kanske för att jag inte lagt 1600 jävla spänn för den. Kanske för att jag inte är särskilt intresserad av de stora akterna. Kanske för att jag för första gången fick chansen att träffa Joel Marklund från GON. Förmodligen för att Rockparty bokat upp nästan hela Ed banger-klicken och kryddat med ett institubes-underbarn (le kid lirade ju för övrigt på samma scen som vi). Att jag missade torsdagens Justice, Uffie och Converge kändes tungt, men vägdes nästan helt upp av Surkin, Sebastian och Tonedef/Pack FM-spelningen. Roky var ju skön att se också, även om jag inte riktigt orkade hela vägen. Dizzee regnade bort för min del och det kändes riktigt jävla surt med tanke på hur mycket jag sett fram emot det... Vi får hoppas att Pukkelpop-folket gör en sistasekundenbokning och stoppar in stylusorkestern i programmet. Jag kommer aldrig mer skratta åt oddsen för att något liknande skulle kunna hända.

Ozzy, Roky, Dizzy, Ed Banger.



Ja, för dom flesta hade kanske en chefposition på SP eller redaktörspost någon annanstans kanske smällt lite högre än vad som nu är offentliggjort. Men för mej är det lite som att jag fått en sista chans innan åldern slutligen slagit sina jävulska klor i mitt förr så orynkiga skin. Lite som den där drömmen jag hade härom veckan när jag blev målskytt i premier league (jag och Hedman liksom...).

I verkligheten kommer det ju naturligtvis bli otroligt nervöst och en självklar biljett rakt in i 30 års-krisen.

Stylusorkestern ska spela på Hultsfred.

Efter en lördag där både UIK och Arsenals herrar tappade poäng på övertid, och en söndag där allt bara känts svintråkigt kan man behöva lite uppmuntran. IT-miljonär-Janne hittade ett klipp med irl-versionen av en Ouendan-låt och jag gjorde ett försök att lätta upp humöret med att försöka hitta några andra av mina absoluta favoriter. Kanske får det väntan till 17 maj att gå lite fortare.

Jannes tips:


Japanskt 70-tal. Så sjukt bra:


Rinda rinda!


Nästa veckas projekt blir att få tillbaka mitt ex från Stefan. Yahoo-Japanjunkie som han är vet man ju aldrig var det kan ha hamnat...

Så här i retrospekt är det faktiskt okej att säga det. Wu-tang gjorde inte bara två av nittiotalets bästa album (och en hel uppsjö av underbara soloplattor), dom lyckades också producera en av de absolut roligaste intervjuerna som någonsin sänts i svensk tv. ODB levererar exakt så bra som man kunde förvänta sig, men det är nästan Sinding-Larsens formulärapproach till intervjun som ger grejen sitt absolut största värde. När Dirty berättar om hur det funnits städer på månen för flera miljoner år sedan, eller om hur staten kontrollerar folket genom att spela samma låt hela tiden fortsätter Per att beta av sina OKEJ-frågor. "Representerar den här låten hela skivan?", "hur kommer spelningen på Hultsfred vara?", "vilken är er favoritfärg?".

Kolla igenom alla fyra delar (klicka på bilden!), och missa för allt i världen inte slutet.

...pop pop pop pop pop! jag älskar driven, okomplicerad jävla dansbas. gärna med porrlyrics. så sjukt bra.