Fantastisk Gill!

Varje år anordnas tävlingen 48h för studenter vid några av Sveriges främsta kommunikationsskolor. Uppdraget är att på 48 timmar producera en dagspressannons för en ideel organisation. I år föll lotten på Fair Play. Fair Play är organisationen som arbetar för att skapa uppmärksamhet och sprida kunskap om de negativa effekter tv- och datorspelande kan tänkas ha. Fair Play är också organisationen som vid ett flertal tillfällen hävt ur sig rena idiotier, kanske bara för att skapa uppmärksamhet och ett medvetande om att organisationen existerar, och rapporter som bland annat ledde till förra höstens spelmissbrukshysteri (vilket i det fallet ju också kan skyllas på en ruskigt inkompetent journalistkår).

Prisutdelningen i årets 48h-tävling har just genomförts, och vinnarna presenterades bland annat på sidan tre i söndagens DN. Tar man sig en snabb titt på de tre topplaceringarna, som alltså går ut på att göra reklam för Fair Play, är det ganska tydligt att juryn ansåg att skrämseltaktiken var vägen att gå. Bidraget som tog andraplatsen är en klassisk blodrött-på-svart-historia med texten "Hur många gånger dog ditt barn i natt?".

Det vinnande bidraget pryds av citatet (som jag antar är påhittat) "Jag är så glad att vår son Joel kom hem full i natt". I det finstilta under citatet står det "Önskar du ibland att ditt barn hade andra intressen än att sitta framför datorn dygnet runt?".

Med valborgsfirandet och VT-massakern som backdrop är det naturligtvis otroligt provocerande, vilket förmodligen också är poängen, att hävda att det finns föräldrar som hellre önskar att deras barn var ute och söp på nätterna än satt och lirade Wow. Det går ju inte att direkt beskylla Fair Play för det här, eftersom juryn inte innehöll några Fair Play-representanter, men det är intressant att se vilken sorts bild reklamarna vill kommunicera. Utan att egentligen ha så mycket på fötterna i ämnet gissar jag att det handlar om att provocera och på så sätt öppna folks ögon, men problemet är ju att man samtidigt bidrar till att återskapa bilden av tv- och datorspelandet som något jävligt ont. En bild Fair Play till stor grad varit med att själva skapa.

I höstas, ungefär samtidigt som media basunerade ut ungdomens digitala förfall, intervjuade jag psykologen Roger Edlund som är en av Sveriges få psykologer som faktiskt arbetat med människor som haft problem med (dator)spelmissbruk. Edlund beskrev de fem fall han arbetat med som nästan uteslutande unga killar "ditdragna i örat av sina föräldrar..." eller flickvänner "...trots att de är 22-23 år gamla".

Det jag fann mest intressant med intervjun var hur Edlund problematiserade många föräldrars inställning till deras barns spelande. Han berättade hur han blivit kontaktad av föräldrar som var oroliga för att deras barn satt fyra timmar om dagen och lirade, samtidigt som de själva såg på tv i fem. Han pekade på hur en sorts mediekonsumtion blivit socialt accepterad samtidigt som en annan ännu har en bit kvar innan det ses som helt okej. Det är det här glappet Fair Play egentligen borde försöka täta igen - att skapa ett förstående hos människor att spelande inte per definition är farligt - så länge det inte går helt överstyr.

Det är därför bidraget som tog tredjeplatsen i 48h-tävlingen, och ett bidrag som inte placerade sig, egentligen borde tagit topplatserna (det här säger jag utan att ha sett samtliga bidrag). Bidrag som inte försöker skrämma utan hellre vill visa att föräldrar måste försöka skapa sig en förståelse för vad deras kids egentligen sysslar med vid skärmen.