Söndagsbloggen: Tokyo


TOKYO! The Official Movie Trailer - Michel Gondry, Leos Carax and Bong Joon-ho from micfsk on Vimeo.

Trots att jag aldrig varit i stan har jag länge haft en liten kärlekshistoria med Tokyo (precis som sig bör antar jag). Jag är nu inne på mitt trettionde år utanför Japan, kanske kan det bli ändring på det innan året tagit slut. Om inte kan jag åtminstone ägna mig åt att se favoriten Michel Gondry (tillsammans med två andra) göra film om staden. Plåster eller salt, det är frågan.

Klockmännen

Jag litar på Zack Snyder. Om mitt barn var en serietidning och Zack ville göra film på den så skulle jag tacka ja utan att blinka. Jag menar jag skulle låta Terry Gilliam göra det också, men jag skulle vara betydligt bekvämare med att låta Zack hållar i tåtarna. Jag skulle se det som en ära att få stå med i eftertexterna. Men så är ju inte jag ett galet grottmanstajlat brittiskt geni som inte bara nöjer sig med att tyst fundera över hur en trekant mellan Alice (från Alice i underlandet), Dorothy (Wizard of Oz) och Wendy (Peter Pan) skulle se ut.

I alla fall så har ju Zack jobbat med att översätta Alan Moores The Watchmen, en av tidernas bästa grafiska noveller, till vita duken. Det har läckt lite konceptbilder tidigare, men nu firar man att filmen bara är ett år bort med att släppa bilder på några av karaktärerna. Det ser så jävla coolt ut.

Chocolate

Det har gått fem år sedan Tony Jaa svepte benet på en kollektiv martial arts-publik med den sanslöst välkoreograferade Ong Bak. Hur mycket man än uppskattar den kinesiska filmens resa innåt (och upp i lövverken) var den råa, rakt-på-sak-inställningen i thailändska Prachya Pinkaews filmer uppfriskande. Lite som när man såg Bruce Lee göra en drakspark för första gången. Fast här var det ju ett butterfly-snurrande knä (som brann). Typ.

Nu har jag i alla fall sett trailern för Pinkaews kommande Chocolate (tack för tipset Toba!), och även om det inte är en lika stor chock den här gången så ser det fortfarande otroligt snyggt ut. Jag är inte helt säker på att plotlinen "Autism - curse or blessing" är något som kommer överleva distribution västerut, men det gör kanske inte så mycket. Det är Forrest Gump möter Ong Bak, och lite som den där New Orleans-bruden i Heroes. Och det kommer bli sjukt bra.


Not Even Remotely Dorky

Manusstrejken är, om än rättfärdigad, inte min bästa vän när det kommer till att ta sig genom vintermörkret. Det finns en hel hög med spännande plotlines som fått allt annat än ett rent avslut. Det smärtar. Å andra sidan kan man ju göra det bästa av situationen och försöka se saker man missat, eller kanske prova något helt nytt. Vilket för mej in på ett av vinterns allra trevligaste fynd: The Big Bang Theory.



"Smart is the new sexy" heter det när kanalerna försöker sälja in serien till sina tittare, och hur romantisk tanken än är är den exakt lika mycket lögn nu som den alltid varit. Fred Savage härliga tider fanns liksom ingenstans att hitta när man fick spö av hormonstinna högstadiemutanter som inte alls gillade datorspel, drakar och demoner eller serietidningar. Men kanske är det också därför Big Bang Theory funkar, precis som typ alla andra nörd-revenge-filmer.  Man behöver lite askungeskimmer över sina dåliga minnen, så man kan tänka "hah, vem var det egentligen som vann i slutänden?". Saken är väl bara att killarna i serien passerat högstadiet för längesen men fortfarande älskar att cosplaya The Flash och spela WoW. Much like... Eh.

Jag, svenne

Fredrik Lindström är en jävel på att analysera svenskhet. Eller jag har ju ingen aning om vad han egentligen har för belägg för sina rants, men det händer att jag känner igen mej och skäms lite (vilket naturligtvis också är ett bevis för min typiska svenskhet). Som det där om att en svenne som bjuder med en annan [inte nödvändigtvis svenne] på en film sedan känner ett ansvar för att den medbjudne blir underhållen och får valuta för sin tid. Så här känner jag för en hel hög med saker. Föreslår jag att vi ska käka Berghemspizza måste jag se dej äta den med ett konstant leende, annars kan jag inte slappna av och njuta av min. Man kan ju bara tänka sej vad det gör med resten av mitt liv. För det är ju inte något som bara stannar vid käk och film. Men det är filmexemplet som är det bästa.

Jag känner nämligen inte bara ansvar när jag tipsar bekanta om film. Nej, jag tar det ett steg längre. Gör någon en film baserat på källmaterial jag gillar är det upplagt för att jag ska börja famla efter skämskudden. Det här är naturligtvis ett stort problem när man valt att lägga så stor del av sin fria tid på att förkovra sig i så kallad skräpkultur. Serier och spel har ju ett par lyckade exempel där källmaterialet behandlats på ett sånt sätt att det faktiskt blivit något man, utan eftertanke, kunnat ställa sig bakom det. Men det går tjugo Mark Steven Johnson (kan jag få ett Uwe MF Boll någon?) på varje Zack Snyder, och jag gissar att det finns gränser för hur mycket nördpepp man kan sälja in hos filmbolagen.

I alla fall så har jag sett ett par filmer senaste dagarna där jag mått riktigt dåligt, av just den här anledningen. Resident Evil Extinction till exempel. Jag var ju så klart medveten om att det skulle krävas ett mindre mirakel
för att vända skittåget som påbörjade sin resa för ett par filmer sen, men det räckte med att spela igenom RE4 till Wii och se ett snabbt klipp av ett övergivet och -sandat Las Vegas för att jag skulle låta serien få en ny chans. Ingen tur den här gången heller. Jag mår dåligt över att skiten går upp och att nån kommer se en trailer och koppla ihop en värdelös film med ett par spel jag tycker riktigt mycket om. Inte nog med det, jag mår dåligt över att folk som Oded Fehr, suveräne Faris från Sleeper Cell, slösar tid och talang på skiten. Vad tycker Oded om spel nu liksom? Vad tycker han om mej?

Jag inser ju så klart att det här är dumt. Jag älskar spel och jag tycker underhållningsformen, kulturen, klarar av att förklara sin egen storhet med egna ord. Det ska inte behövas några filmer, konstutställningar eller symfoniorkestrar för att man ska kunna stå för sitt intresse. Oded är nog en smart kille, han förstår nog.

Det finns, som tur är, ett par lyckade exempel också. 30 Days of Night till exempel. Att casta Josh Hartnett i huvudrollen låter naturligtvis som ett klavertramp i stil med... ja, säg BEN AFFLECK som Matt Murdock, men faktum är att killen sköter sig riktigt bra. Det finns en rå skitighet och klaustrofobi i den här filmen som får en att mysa lika gott som när man låter sin favoritzombie rulla. Att låta Templesmiths vampyrer likna Chris Cunningham-monster var ju dessutom inget annat än genialiskt. Jag vill inte spoila för mycket, för ni borde se filmen (och framför allt läsa serien), så jag postar en youtubad trailer istället.


Kroppsvätskor och väggkrypare

Morgonens underligaste tankekedja stod DN:s Jane Magnusson för i sin recension av Spider-Man 3. Jag vet inte om Sam Raimi fyllt trean med kladdiga kärleksscener (kanske är Pete plågad av symbioten i sovrummet också?) eller om det är Jane som har tankarna på annat håll, men recensionens inledning står (!) verkligen ut:

"Spider-Mans egentliga superhjälteegenskap är att han kan spruta ur tre hål samtidigt. Inte undra på att M J (Kirsten Dunst) är så hopplöst förälskad i honom."

Jorasatteh. Det känns lite långsökt att se Spidde som en vandrande fallos, så mina pengar ligger på att Jane bara ville vara lite rolig. Och det lyckas hon ju med. Recensionen avslutas med:

"Som superhjälte känns det som om han mjölkats slut. Kanske är hela genren överspelad. Om det inte blir ännu en uppföljare kan han pensionera sig och bli rik som spermadonator."

Wow.

Om sju veckor: 28 veckor senare

En av zombiegenrens absolut bästa rullar, 28 days later, är med uppföljare. Jag peppar järnet och dör nästan av överpepp när jag får se trailern och premiärdatumet. 11 maj. Sju veckor kvar. Så jävla grymt!

Här finns trailern.

Årets bästa film?

112728-15

Ja, den gick upp den 25:e tror jag, men ändå. Children of Men är fan en av dom bästa filmerna jag sett. Alla borde se den, om inte annat så för ett par hantverksmässigt galet snygga (och lååånga oklippta) scener. Toba sa det bäst "som Half-Life 2".

Smartsnygga Julianne Moore och Clive Owen tillsammans med en svinbra Michael Caine och en massa schyssta britter. En skön undergångskänsla och en bild av en framtid där allt är skitigt och deprimerande. Så jävla bra! Och så lite banksy mitt i allt, så klart.

Supertouch pubbar en grym NYTimes-text om filmen här.

RSS 2.0