Fantastisk Gill!

Jag har fått ett par meddelanden från läsare som undrar var ”lejonbiffen” kommer från, och om jag inte är för hård mot Victor Leijonhufvud – gillar jag inte honom?. Jag kan lugna er alla med att säga att Victor är väl införstådd med den skämtsamt hårda tonen. Faktum är att han och hans Gameplay-sidekick Christer Engström är kända för att ha den kanske hårdaste tonen i branschen. Och dom är aldrig sena med att driva med sig själva. Jag hjälper bara till! Och jo, självklart gillar jag Victor.

Angående föregående inlägg kan jag väl tillägga att jag inte har något personligt emot Petter Hegevall heller. Jag har bara haft nöjet att prata med honom en gång (för ganska precis ett år sedan), och då var han väldigt sansad och trevlig. Huruvida han gillar det hårt eller inte har jag ingen aning om, men han gillar ju MMA (om än lite mer än jag) så det räknar jag nästan med. Om så inte är fallet har han en (vänlig!) armbar innestående till nästa gång vi ses.

Kram!

Lars Lindström försvarar sin sakliga klädargumentation idag. Han gör det med kirugprecist rakat fittskägg, gråtonat - svårt tillbakadraget - hårfäste och klassiskt post-medelålderskrisuppknäppt skjorta.

Jag målar med orden kids. Ni skulle aldrig förstå.

(Man måste dock ge karln att "frikyrkobeige" är rätt snyggt).

Rättegången mot The Pirate Bay går varm i medierna. Med all rätt. Det är ju en viktig rättegång (även om den med största sannolikhet inte kommer leda någonstans) och bör så klart täckas och ta upp utrymme i mediebruset. Frågan man ställer sig när man läser en del av det Expressen spottat ur sig under den senaste veckan är bara om det överhuvudtaget finns kompetens för att göra det på tidningen. I fredags skrev Lars Lindström om hur två av de åtalade, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, var klädda. Neij var "klädd i svartvit huvjacka och med skägg och halvlångt hår med tveksam frisörinsats". Svartholm Warg var inte bättre "i lite för stor skjorta och tröja och rent kriminellt stripig skepparkrans". På lördagen skrev Karin Olsson en krönika om hur hon tyckte att "piraterna" såg ut att höra hemma på Sjöhistoriska. "Fildelningspiraterna" har "glesa skägg, urtvättade college-tröjor, sladdriga T-shirtar" och "nyckelringsband runt halsen".

Finns det verkligen inte så mycket sakkunskap att man kan argumentera mot fildelarna, utan måste gå till angrepp på någon slags modebloggsnivå (utan att mena något illa mot modebloggare)?

Wikipedia är, även om alla det kan vara otroligt svårt att göra källkritiska efterforskningar kring allt som skrivs, en otroligt vacker idé. Användarna hjälps åt att skapa en slags enorm kunskapsbank, och alla har möjlighet att säga sin mening om vad som skrivs. Problemen börjar ju naturligtvis så snart oärliga intressen börjar mixtra med obekväma sanningar.

Igår kunde man läsa på Shacknews om hur någon, via en dator med Electronic Arts-adress, ändrat uppgifter som rör Trip Hawkins roll i företagets historia och den så kallade EA Spouse-incidenten (avslöjanden om extremt dåliga arbetsförhållanden inom företaget). Idag kan man läsa på DN om hur CIA och Vatikanen ägnat sig åt samma sorts historierevisionism. Före detta Sinn Fein-ledare, Irans nuvarande president, gamla CIA-chefer och Oprah Winfrey (wow) är ämnen som blivit mixtrade med.

Poängen är väl inte så mycket att bunta ihop EA med ondskans axelmakter (även om konspirationsteoretikerna förmodligen kissar på sig av upphetsning) som att källkritik aldrig blir redundant.

Två tänkvärda, [mer eller mindre] konspiratoriska och snyggt animerade småklipp på en och samma gång. Det bästa av båda världar.

What Barry Says

...men när Aftonbladets Lena Melin talar om gamla Tenstatigern Reinfeldts val av ministrar och hur de enbart ska vara vita är det inte utan att man tänker att Lena nog säger det alla andra tänker. Nu undrar vi så klart om Lena har svar på är det en slump att Freddans farsa heter Bruno? Eller kanske om den nya integrationsministern bara ett alibi?

Så många frågor, så lite tid. Jag menar, det är ju bara fyra år kvar av bittert och cyniskt sammanbiten "skyll inte på mej"-humor.