Tillbaka från andra sidan, del 2: Hultsfred
Mina bandpolare har redan skrivit ett par rader om det, men jag måste ju säga mitt om sommarens underligaste äventyr: Stylusorkesterns Hultsfredsspelning.
Uppladdning i tältet, Lördag kl08:15
Det var upplagt för ett extremt jävla kaosnederlag. Vi gör ju, oavsett vad Naseer menar, fortfarande inte något som inte vem som helst inte skulle klara (och ja, kanske ligger hela poängen i just det... hela skiten är så meta att jag nästan spyr av ozonlukten) och ändå har vi spelat på operahus, muséer, universitet, biblioteksinvigningar och så nu Sveriges mesta sunkgathering. Piken på vår karriär som rockstjärnor var liksom menat att explodera i en brinnande säkring, eller ännu troligare i ett av de underbara daigasso-specifika "communication error"-ögonblicken. Som ett slags jantets övermedvetandets straff skulle vi få betala för vår framgång med ett dödligt pinsamt slut. En öppen gylf och skitig festivalkalsong framför tio frusna åskådare, varav åtta arrangörer.
Det blev inte riktigt så.
I logen innan spelningen, kl12:35
Faktum är att det inte bara blev vår största spelning (både besökar- och kredd-mässigt) utan förmodligen också vår bästa. Mattias hade snickrat ett trevligt litet intro som vi knallade på scenen med, och inför vad jag fortsätter hävda var runt 100 pers rev vi av exakt tre låtar innan tekniken börjat kuka ur - och fyra låtar innan vi slutligen klev av. Inramningen var surrealistisk som satan med eget logetält där arrangörerna hela tiden såg till att våra slitna kroppar var fyllda med potatisfett, kol- och fruktsyra. Skinnsoffan jag landade i ett par timmar innan spelningen var kanske det skönaste jag någonsin suttit i. Jag kände mej aldrig riktigt nervös och insåg nog inte riktigt grejen förrän vi satt där på scenen och det kändes som att alla i hela världen tittade på oss. Men alla nerver glömdes bort så fort förstaraden visade var skåpet skulle stå. Tio ruggigt sköna själar skrek, klappade och sjöng oss rakt upp bland molnen och när kommunikationsfelet så slutligen kom, precis innan vi skulle dra igång smoke on the water, kändes det inte som världens undergång.
När publiken började peppklappa för att vi skulle komma igång igen drog jag på mej ett ruskigt fånigt leende.
När de sjöng med i refrängen hade jag sån gåshud att tröjan lyfte.
Stefan är lycklig som ett litet barn
Helt sjukt var det. Något av det absolut roligaste jag varit med om, och det allra mesta berodde på samspelet med publiken. Jävligt klyschigt. Och rätt oväntat att VI skulle ha något som helst samspel med någon annan än oss själva. Till och med arrfolket verkade nöjda efteråt, Moa drog ett brett leende och killen som mobilfilmade oss (var är den?!) var ju helt lyrisk. Stylusorkestern var så adrenalinhöga att nästan inte ens en hel natts pissregn kunde pajja stämningen.
Adrenalingalningar sekunder efter spelningen slutförts, kl13:23
Resten av festivalen var, trots vad alla verkar påstå, helt okej. Kanske för att jag inte lagt 1600 jävla spänn för den. Kanske för att jag inte är särskilt intresserad av de stora akterna. Kanske för att jag för första gången fick chansen att träffa Joel Marklund från GON. Förmodligen för att Rockparty bokat upp nästan hela Ed banger-klicken och kryddat med ett institubes-underbarn (le kid lirade ju för övrigt på samma scen som vi). Att jag missade torsdagens Justice, Uffie och Converge kändes tungt, men vägdes nästan helt upp av Surkin, Sebastian och Tonedef/Pack FM-spelningen. Roky var ju skön att se också, även om jag inte riktigt orkade hela vägen. Dizzee regnade bort för min del och det kändes riktigt jävla surt med tanke på hur mycket jag sett fram emot det... Vi får hoppas att Pukkelpop-folket gör en sistasekundenbokning och stoppar in stylusorkestern i programmet. Jag kommer aldrig mer skratta åt oddsen för att något liknande skulle kunna hända.
Uppladdning i tältet, Lördag kl08:15
Det var upplagt för ett extremt jävla kaosnederlag. Vi gör ju, oavsett vad Naseer menar, fortfarande inte något som inte vem som helst inte skulle klara (och ja, kanske ligger hela poängen i just det... hela skiten är så meta att jag nästan spyr av ozonlukten) och ändå har vi spelat på operahus, muséer, universitet, biblioteksinvigningar och så nu Sveriges mesta sunkgathering. Piken på vår karriär som rockstjärnor var liksom menat att explodera i en brinnande säkring, eller ännu troligare i ett av de underbara daigasso-specifika "communication error"-ögonblicken. Som ett slags jantets övermedvetandets straff skulle vi få betala för vår framgång med ett dödligt pinsamt slut. En öppen gylf och skitig festivalkalsong framför tio frusna åskådare, varav åtta arrangörer.
Det blev inte riktigt så.
I logen innan spelningen, kl12:35
Faktum är att det inte bara blev vår största spelning (både besökar- och kredd-mässigt) utan förmodligen också vår bästa. Mattias hade snickrat ett trevligt litet intro som vi knallade på scenen med, och inför vad jag fortsätter hävda var runt 100 pers rev vi av exakt tre låtar innan tekniken börjat kuka ur - och fyra låtar innan vi slutligen klev av. Inramningen var surrealistisk som satan med eget logetält där arrangörerna hela tiden såg till att våra slitna kroppar var fyllda med potatisfett, kol- och fruktsyra. Skinnsoffan jag landade i ett par timmar innan spelningen var kanske det skönaste jag någonsin suttit i. Jag kände mej aldrig riktigt nervös och insåg nog inte riktigt grejen förrän vi satt där på scenen och det kändes som att alla i hela världen tittade på oss. Men alla nerver glömdes bort så fort förstaraden visade var skåpet skulle stå. Tio ruggigt sköna själar skrek, klappade och sjöng oss rakt upp bland molnen och när kommunikationsfelet så slutligen kom, precis innan vi skulle dra igång smoke on the water, kändes det inte som världens undergång.
När publiken började peppklappa för att vi skulle komma igång igen drog jag på mej ett ruskigt fånigt leende.
När de sjöng med i refrängen hade jag sån gåshud att tröjan lyfte.
Stefan är lycklig som ett litet barn
Helt sjukt var det. Något av det absolut roligaste jag varit med om, och det allra mesta berodde på samspelet med publiken. Jävligt klyschigt. Och rätt oväntat att VI skulle ha något som helst samspel med någon annan än oss själva. Till och med arrfolket verkade nöjda efteråt, Moa drog ett brett leende och killen som mobilfilmade oss (var är den?!) var ju helt lyrisk. Stylusorkestern var så adrenalinhöga att nästan inte ens en hel natts pissregn kunde pajja stämningen.
Adrenalingalningar sekunder efter spelningen slutförts, kl13:23
Resten av festivalen var, trots vad alla verkar påstå, helt okej. Kanske för att jag inte lagt 1600 jävla spänn för den. Kanske för att jag inte är särskilt intresserad av de stora akterna. Kanske för att jag för första gången fick chansen att träffa Joel Marklund från GON. Förmodligen för att Rockparty bokat upp nästan hela Ed banger-klicken och kryddat med ett institubes-underbarn (le kid lirade ju för övrigt på samma scen som vi). Att jag missade torsdagens Justice, Uffie och Converge kändes tungt, men vägdes nästan helt upp av Surkin, Sebastian och Tonedef/Pack FM-spelningen. Roky var ju skön att se också, även om jag inte riktigt orkade hela vägen. Dizzee regnade bort för min del och det kändes riktigt jävla surt med tanke på hur mycket jag sett fram emot det... Vi får hoppas att Pukkelpop-folket gör en sistasekundenbokning och stoppar in stylusorkestern i programmet. Jag kommer aldrig mer skratta åt oddsen för att något liknande skulle kunna hända.
Kommentarer
Postat av: Mattias
Ja, visst fan var soffan den skönaste någonsin?!
Postat av: Miko
Ja!
Trackback
