Fantastisk Gill!

Sommaren 2006 intervjuade jag Orvar Säfström inför Joystick, den symfonikonsert med spelmusik han var med och ordnade under Malmöfestivalen samma år. I runda slängar 17 000 personer ska ha närvarat på Stortorget när Malmö Symfoniorkester spelade allt från Super Mario-temat till One-Winged Angel från Final Fantasy 7. Så när Orvar i mitten av februari i år packade väskan och kom till Umeå var det med ett kunnande och erfarenheter från snart tre år av spelsymfonifixande – och med en vilja att verkligen särprägla sig från de konkurrenter som kör på cosplayande dirigenter, sprakande ljusshower och överdimensionerade bildskärmar. Här var musiken det viktigaste, och man ville låta den nå publiken på egna ben.

Resultatet blev överraskande bra. Men för mig var inte den största behållningen den musikaliska – även om det var svårt att hålla gåshuden i schack när kören rev av Helghast March. Inte heller den nostalgiska – även om det var svårt att inte mysa i takt med Shadow of the Colossus-medleyt. Istället var det samspelet mellan en naivt lycklig publik och en orkester som knappt kunde tro sina ögon som gjorde störst intryck på mig. Applåder i tid och otid, glädjetjut när Nobuo Uematsu kom på tal, all kärlek Joris De Man (den för tillfället upphämtade Killzone-kompositören) fick ta emot och – som den perfekta avslutningen – ovationerna som aldrig ville ta slut. En av orkestermusikerna ska ha sagt att han aldrig varit med om ett sådant mottagande i hela sitt liv, och vid ett tillfälle började medlemmar i kören att fota publiken – som för att bevisa för sig själv att det inte var en dröm. Efter konserten råkade jag höra den otroligt entusiastiske BBC-dirigenten Charles Hazelwood, som tidigare arbetat med Orvars spelkonserter, säga att han tyckte att musiken de just spelat absolut var jämförbar med den bästa filmmusiken.



Så hur var musiken då? Ja, visst hade man ansträngt sig för att inte bara spela uppkryddade bitdängor eller perfekta Sagan om ringen-kloner. Bioshock-musiken stod ut lite extra med sina galna, spretiga pianokompositioner och uppdelningen mellan västerländsk och asiatisk spelmusik var intressant att uppleva (efter pausen spelades enbart musik från Japan). Men det fanns också lite underligare låtval. C64-medleyt man körde var ett sådant. Samtidigt som det visar på en kulturs mognadsresa att de gamla SID-kompisitörerna gått från att vara sovrumsmusiker till konserthusörhängen är det svårt att inte bli lite provocerad av att någon gör 20 år gammal trekanalersmusik med full symfoniuppsättning. För behöver verkligen ”vår” musik kläs i frack för att bli rumsren?

Jag tog mig ett snack med Orvar efter konserten. Han var enormt nöjd med hur konserterna gått, men han avslöjade att också han hade problem med en del av låtlistan. Han ville dock poängtera att han ändå tyckte att det var okej att ”hora i tre minuter” när resterande två timmarna var så bra. Eftersom eftersnacket med Orvar aldrig var tänkt som en intervju tänker jag inte avslöja vilket spel han själv kände stack ut åt fel håll, det låter jag istället er försöka klura ut.

Orvar arbetar för tillfället för att få göra en liknande konsert i Göteborg.

Kvällens låtlista:
Helghast March - Killzone
Birth of War - Killzone 2
C64-medley (låtar från bland annat Defender of the Crown, Delta, Last Ninja, Way of the Exploding Fist, M.U.L.E. och Mounty on the Run)
Halo - Halo
Unforgotten - Halo 3
Dr. Steinman, Cohen’s Masterpiece och Welcome to Rapture - Bioshock
Visari’s Lament - Killzone 2
Into a World of Illusions - Suikoden
Opening - Suikoden II
Suite - Shadow of the Colossus
Fear of the Angels - Secret of Mana
Terra’s Theme - Final Fantasy VI
Main Theme - Final Fantasy VII
Liberi Fatali - Final Fantasy VIII

(Inlägget är tidigare publicerat på Blogemup.se)