I arla morgonstund

Som beviset på att den slutgiltiga spiken i ungdomskistan slagits in, och jag inte längre har rimliga argument för att jag inte skulle vara vuxen, har min dygnsrytm nu blivit helt galen. Jag kliver upp klockan sju och börjar gäspa vid 23. Men mornarna blir ändå helt okej. Medan Elisa strejfar runt i gåstolen i jakt på grejer att krafsa på sitter farsan halvdöd i soffan och ser på svt:s morgonprogram. Och trots de otroligt krystade övergångarna och att det blir rätt tjatigt med exakt samma nyheter varannan kvart är det ett rätt trivsamt sätt att börja dagen på. Extra roligt är det ju mellan nyhetskvartarna när man får chansen att se saker som Adaktusson vs Josefsson-debatten (saker med så högt  underhållningsvärde är ju tyvärr inte så vanliga).

Spelrecensioner har blivit ett stående inslag och något jag ser fram emot med ganska stor bävan. Varannan gång (en gång i månaden) är det nämligen Thomas Arnroths tur att ge kritik. Arnroth är sportjournalisten som mest gjort sig känd för att skriva om basket och att han visade upp det fetaste tumavtryck en DS-konsol någonsin träffats av i svt:s numera nedlagda tv-spelssatsning Kontroll. Han är också ökänd, åtminstone i min bok, för att vara en otroligt dålig kritiker. I Kontroll gav han Nintendogs en fyra (av fem) för att hans kids gillade spelet - själv tyckte han det var värt mycket mindre. Imorse gav han ett seglarspel en fyra för att han gissade att seglarintresserade skulle älska spelet - själv tyckte han det var värt en etta. När han recenserade Rocky-liret som kom ut för ett par månader sen beklagade han sig över att man bara fick boxas i spelet - det hade ju varit mycket roligare om man fick försöka sköta en fiskrestaurang också. Idag drog han också slutsatsen att digital distribution inte blivit så stort på grund av att så många vill ge spel i present - och det går ju inte om det inte är en fysisk produkt.

Det är roligt att svt ändå ger spelen lite utrymme (även om två gånger i månaden är lite lite), men samtidigt är det otroligt frustrerande att se okunnigt folk få så mycket utrymme. Det finns massor med kompetenta personer i stockholmsområdet som skulle kunna göra det bättre. Orsaken kanske är att deras dygnsrytm inte skulle tillåta det (hälften av alla verkar ju vara hookade på natt-WoW). Det är bara att hoppas att någon av dom skaffar barn snart.

Kommentarer
Postat av: Jonachi

haha, korvfingrarna på fet DS'n är fan en klassiker. Karln har, primärt genom sin spektakulära kritiki av tv spel, även börjat dras med samma stämpel inom basket. I alla fall i mina ögon. En suspekt figur.

2007-04-25 @ 11:09:04
URL: http://jonachi.blogspot.com
Postat av: Miko

Haha ja, mycket suspekt.

2007-04-25 @ 16:05:57
Postat av: jimmy

"Medan Elisa strejfar runt i gåstolen i jakt på grejer att krafsa på"

Haha. Parenting goes fps XD

"Rocky-liret som kom ut för ett par månader sen beklagade han sig över att man bara fick boxas i spelet - det hade ju varit mycket roligare om man fick försöka sköta en fiskrestaurang också."

Nu fattar jag vad du menade i din Disney-Meteos-rec.

2007-04-27 @ 14:22:44
Postat av: Miko

Jimmy: men det är sant! hon strejfar verkligen!

Meteos-grejen försvann i korren, jävligt typiskt :/

2007-05-02 @ 10:41:17
Postat av: jimmy

Åh, sött.
Min lilla Lova backar mest. Får lära henne att strejfa, så att det känns naturligt när hon ska lära sig hur man bäst duckar för quake-missiler.

Min Alvin kör med den ökända bunnyjumping-metoden istället.

2007-05-02 @ 13:13:07
Postat av: Miko

Shit, bunnyjumping är inte lätt alltså. Vridmomentet kan ställa till det också för oss vuxna.

Senaste dagarna har Elisa kommit väldigt mycket närmre en annan fps-teknik - väggnuggningen. Hon kilar omkring som en liten apunge när man håller henne i händerna och snart lär hon ju börja springa längs tv-bänkar och grejer. livsfarligt.

2007-05-02 @ 13:21:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0