Framgångens pris
På ömsom frustrerat utsvävande, ömsom småtrevligt navelskådande Att skriva om Spel-bloggen har det under de senaste dagarna varit en del snack om ett av [svensk] spelpress största, och av någon anledning minst diskuterade, problem - utnyttjandet av gratis arbetskraft.
Som det är just nu finns det en handfull större spelsajter som plockar upp spelkids (i alla åldrar) och låter dem få spaltutrymme, oftast enbart i utbyte mot promo-exemplar av spelen de recenserar. Skribenterna plockas upp på olika sätt, men det finns en slags allmän uppfattning (som säkerligen till viss del stämmer) om att det finns en aldrig sinande källa av yngre förmågor som står med mössa i hand och väntar på att få ta någon annans plats. När man sedan slitit hund och kanske gjort sig ett namn finns möjligheten att man bumpas upp ett snäpp och får skriva för pappersmedia. Det är först här, i sistaledet (så tillvida att man inte lyckas så bra att man kan klösa sig till en redaktörstitel) som de flesta av oss börjar få betalt för vårt arbete (om man inte hamnat på GameReactor).
Det finns naturligtvis massor att diskutera angående just avlöningssystemet i den här karusellen, där ytterst få i varje hierarkiskt steg får se skymten av pengar och kan leva på sitt intresse, och massor av olika vinklar man skulle kunna angripa problemet på. Men även om man skippar hela den där man tar med social och ekonomisk rättvisa som någon slags grundvariabel och istället kollar på om det skulle finnas något att direkt tjäna på att låta sina arbetare få betalt för sitt jobb blir det ju också helt bakvänt. För är det inte så att spelsajterna, som bevisligen får in nog med pengar för att hålla sig med centrala kontors- och proffsiga studiolokaler, förlorar på att de aldrig kan behålla talangen utan bara blir en av de lägre stegpinnarna i en rätt hal karriärsstege? Bryr sig någon av de som faktiskt skulle kunna göra någon skillnad? Det cyniska svaret är "nej", textmassan är ju nämligen inget annat än utfyllnad att stoppa in bland alla reklambanners.
Diskussionen på ASOS tog sitt avstamp i en händelse som på ett sätt belyser problematiken, nämligen att UMIT (företaget bakom bland annat Gameplayer) köpt upp och lagt ner hela TDH:s Kong-nätverk. UMIT har råd att tigga riskkapitalet på deniros när det kommer till att tysta konkurrensen (och köpa fler användare och annonsunderlag), men betalar de folket på golvet? Nope. Jag tror att det är här arbetet måste ske, de större sajterna måste visa vägen och berätta för sina lojala slavar att deras arbete är uppskattat - det skulle alla tjäna på. Och jag är ledsen, det räcker inte med att bara dela med sig av annonssmulor.
Som det är just nu finns det en handfull större spelsajter som plockar upp spelkids (i alla åldrar) och låter dem få spaltutrymme, oftast enbart i utbyte mot promo-exemplar av spelen de recenserar. Skribenterna plockas upp på olika sätt, men det finns en slags allmän uppfattning (som säkerligen till viss del stämmer) om att det finns en aldrig sinande källa av yngre förmågor som står med mössa i hand och väntar på att få ta någon annans plats. När man sedan slitit hund och kanske gjort sig ett namn finns möjligheten att man bumpas upp ett snäpp och får skriva för pappersmedia. Det är först här, i sistaledet (så tillvida att man inte lyckas så bra att man kan klösa sig till en redaktörstitel) som de flesta av oss börjar få betalt för vårt arbete (om man inte hamnat på GameReactor).
Det finns naturligtvis massor att diskutera angående just avlöningssystemet i den här karusellen, där ytterst få i varje hierarkiskt steg får se skymten av pengar och kan leva på sitt intresse, och massor av olika vinklar man skulle kunna angripa problemet på. Men även om man skippar hela den där man tar med social och ekonomisk rättvisa som någon slags grundvariabel och istället kollar på om det skulle finnas något att direkt tjäna på att låta sina arbetare få betalt för sitt jobb blir det ju också helt bakvänt. För är det inte så att spelsajterna, som bevisligen får in nog med pengar för att hålla sig med centrala kontors- och proffsiga studiolokaler, förlorar på att de aldrig kan behålla talangen utan bara blir en av de lägre stegpinnarna i en rätt hal karriärsstege? Bryr sig någon av de som faktiskt skulle kunna göra någon skillnad? Det cyniska svaret är "nej", textmassan är ju nämligen inget annat än utfyllnad att stoppa in bland alla reklambanners.
Diskussionen på ASOS tog sitt avstamp i en händelse som på ett sätt belyser problematiken, nämligen att UMIT (företaget bakom bland annat Gameplayer) köpt upp och lagt ner hela TDH:s Kong-nätverk. UMIT har råd att tigga riskkapitalet på deniros när det kommer till att tysta konkurrensen (och köpa fler användare och annonsunderlag), men betalar de folket på golvet? Nope. Jag tror att det är här arbetet måste ske, de större sajterna måste visa vägen och berätta för sina lojala slavar att deras arbete är uppskattat - det skulle alla tjäna på. Och jag är ledsen, det räcker inte med att bara dela med sig av annonssmulor.
Kommentarer
Trackback
