Fantastisk Gill!

Fredrik Lindström är en jävel på att analysera svenskhet. Eller jag har ju ingen aning om vad han egentligen har för belägg för sina rants, men det händer att jag känner igen mej och skäms lite (vilket naturligtvis också är ett bevis för min typiska svenskhet). Som det där om att en svenne som bjuder med en annan [inte nödvändigtvis svenne] på en film sedan känner ett ansvar för att den medbjudne blir underhållen och får valuta för sin tid. Så här känner jag för en hel hög med saker. Föreslår jag att vi ska käka Berghemspizza måste jag se dej äta den med ett konstant leende, annars kan jag inte slappna av och njuta av min. Man kan ju bara tänka sej vad det gör med resten av mitt liv. För det är ju inte något som bara stannar vid käk och film. Men det är filmexemplet som är det bästa.

Jag känner nämligen inte bara ansvar när jag tipsar bekanta om film. Nej, jag tar det ett steg längre. Gör någon en film baserat på källmaterial jag gillar är det upplagt för att jag ska börja famla efter skämskudden. Det här är naturligtvis ett stort problem när man valt att lägga så stor del av sin fria tid på att förkovra sig i så kallad skräpkultur. Serier och spel har ju ett par lyckade exempel där källmaterialet behandlats på ett sånt sätt att det faktiskt blivit något man, utan eftertanke, kunnat ställa sig bakom det. Men det går tjugo Mark Steven Johnson (kan jag få ett Uwe MF Boll någon?) på varje Zack Snyder, och jag gissar att det finns gränser för hur mycket nördpepp man kan sälja in hos filmbolagen.

I alla fall så har jag sett ett par filmer senaste dagarna där jag mått riktigt dåligt, av just den här anledningen. Resident Evil Extinction till exempel. Jag var ju så klart medveten om att det skulle krävas ett mindre mirakel
för att vända skittåget som påbörjade sin resa för ett par filmer sen, men det räckte med att spela igenom RE4 till Wii och se ett snabbt klipp av ett övergivet och -sandat Las Vegas för att jag skulle låta serien få en ny chans. Ingen tur den här gången heller. Jag mår dåligt över att skiten går upp och att nån kommer se en trailer och koppla ihop en värdelös film med ett par spel jag tycker riktigt mycket om. Inte nog med det, jag mår dåligt över att folk som Oded Fehr, suveräne Faris från Sleeper Cell, slösar tid och talang på skiten. Vad tycker Oded om spel nu liksom? Vad tycker han om mej?

Jag inser ju så klart att det här är dumt. Jag älskar spel och jag tycker underhållningsformen, kulturen, klarar av att förklara sin egen storhet med egna ord. Det ska inte behövas några filmer, konstutställningar eller symfoniorkestrar för att man ska kunna stå för sitt intresse. Oded är nog en smart kille, han förstår nog.

Det finns, som tur är, ett par lyckade exempel också. 30 Days of Night till exempel. Att casta Josh Hartnett i huvudrollen låter naturligtvis som ett klavertramp i stil med... ja, säg BEN AFFLECK som Matt Murdock, men faktum är att killen sköter sig riktigt bra. Det finns en rå skitighet och klaustrofobi i den här filmen som får en att mysa lika gott som när man låter sin favoritzombie rulla. Att låta Templesmiths vampyrer likna Chris Cunningham-monster var ju dessutom inget annat än genialiskt. Jag vill inte spoila för mycket, för ni borde se filmen (och framför allt läsa serien), så jag postar en youtubad trailer istället.