Fantastisk Gill!

Sommaren 2008 arbetade 2410 personer på Volvo Lastvagnars hyttfabrik i Umeå. Idag, knappt ett år efter att de första tecknen på att den globala ekonomiska krisen nått Umeåindustrin, är 1410 stycken av dessa varslade eller uppsagda. Volvo tvingar fabriken tillbaka till 70-talet, och kritikerna menar att det bara är en tidsfråga innan produktionen fullständigt flyttas utomlands. Det är ett tungt slag mot norrlands enda växande stad, som trots sin studentprofil är byggd på arbetargrund och -tradition.

Den 22 april 2009, samma dag som de senaste varslen offentliggjordes, minglade Umeås samlade ”digitala upplevelse- och medieindustri”. Umeå kommun och universitet samlade en brokig skara av stadens företagare, forskare, konstnärer och kulturarbetare för att introducera begreppet ”samarbete”. Föregångarstaden är Skellefteå, där allt från spelutvecklare, reklamfilmare och postproduktion samarbetat sig till kontrakt med internationella storföretag som Ferrari och Ikea. Där finns en spontant och platt organiserad samling spetskunniga som lyckats sätta staden på kartan. Må så vara att det gjorts med hjälp av lättöls-reklamfilm och manscola-reklamspel, men ändå. I Umeå (och en större del av närområdet) vill kommun och universitet göra samma sak. Till sin hjälp har man EU-programmet DINo, Digitala Idéplatser i Norr, och närmare 10 miljoner i EU-stöd. Med Umeås starka skapartradition och DIY-historia är ambitionen att skapa samverkansmiljöer berömvärd, men jag frågar mig ändå om initiativet verkligen kommer från rätt håll.
 
Umeå är inte på något sätt unikt i sin situation. Över hela landet finns spelföretag som är direkt beroende av bidrag för att överleva. Företag (stora som små) som lever tack vare praktikanter, exjobbare och personer som hellre vill vara med och skapa än ta ut övertidsersättning. Inte sällan finns de här företagen på ställen med kopplingar till universitet, högskolor och KY-utbildningar. Och lika ofta kliver kommunmänniskor utan koll in och hoppas på att nästa Silicon Valley ska blomma ut i Karlshamn, Visby eller Umeå. Man pumpar in bidragsmiljoner och förväntar sig att pengarna ska mångdubblas och bygden ska sysselsättas. Och så sitter man där fem år senare, desillusionerad för att den ”nya” branschen inte värpte guldägg, och undrar vad som hände.

Viljan, kreativiteten och kunnandet finns för att skapa fantastiska spel. För det krävs inte mer än en person och lite fritid. Men att tro att man kan toppstyra en bransch till att vända krisvågen klingar så mycket 90-tal att det smakar lusekofta i munnen.

(För att läsa originalinlägget, besök Blogemup)