Fantastisk Gill!

I avsnitt två i serien om våra undangömda älsklingar har vi kommit till ett alldeles särskilt känsligt spel: Counter-Strike.

Counter-Strike är känt bland gemene man som dödsspelet kidsen kan tjäna storkovan på och bland kärnspelarna som lottospelet som ger internetmobbningen ett... spelomslag. Men för alla oss som givit spelet en riktig chans, och dessutom haft möjlighet att spela det tillsammans med vettiga människor, representerar det mer än bara en miljard fjortonåriga pojkars aggressionsproblem och osäkerhet inför det täcka könet.

Counter-Strikes stora behållning ligger nämligen i lagspelet, det taktiska djupet och den fantastiskt välavvägda balansen mellan twitchig actionshooter och långsam soldatsimulator. Jag har sökt efter känslan i andra spel, men aldrig har jag lyckats hitta tillbaka till det där som jag och mina klanmedlemmar hade när vi var som allra mest samspelta. Den outtalade uppfattningen om var ens lagkamrater befinner sig och vetskapen om hur de reagerar i varje enskild situation – själva essensen av vad kollektiv lagsport handlar om. Att agera som en enhet och låta förutbestämda taktiker agera grund och sedan låta spontanitet och omständigheter avgöra exakt vad man kommer göra. Och så alla förberedelser: att lära sig varje banas strategiska punkter och väggsprejarställen, att studera de bästa lagens senaste fejk-taktiker och att försöka analysera sitt eget lags och sina motståndares svagheter innan varje viktig match. Den bittra förlusten och den ljuva segern. AK47:ans omladdningsanimation. Headshots med AWP:n på hoppande motståndare. Sista sekunden-apteringar. Deagle-oneshots.

Som seriös kritiker är det inte helt lätt att erkänna den, kärleken till CS. Trots att det Halo och Call of Duty erkänts som riktigt bra online-fps – spelserier som på många sätt fört CS-traditionen vidare (och dessutom tagit över en stor del av den mest enerverande publiken) – så finns det inte mycket förståelse att hämta bland mina kollegor. Jag har sökt PC-spelarnas förståelse, men det slutar alltid med att dom tittar på mej som en idiot för att jag inte sjunger Baldurs Gates eller Fallouts lov istället. Ibland frestas jag att använda Half-Life som ett skydd för att slippa ta diskussionen eller få den där blicken. Counter-Strike är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Så var det sagt.

(För att läsa originalinlägget, besök Blogemup)