Fantastisk Gill!

I oktober förra året anordnade San Francisco-bördiga popkulturdegeln Giant Robot utställningen Game Over: Art of the Gamer Generation. Ett 40-tal konstnärer fick ställa ut spelinspirerad konst i något som kanske inte var lika välkurerat som årliga LA-händelsen I Am 8-Bit - men som ändå på många sätt kändes både ärligare och närmare. I år, i samband med Game Developers Conference och Independent Games Festival, kom också uppföljningen: Game Over/Continue?. Här fick inte bara intressanta konstakter som APAK och Rob Sato plats - utan också några av indiescenens mest kända utvecklare. Tillsammans lät man konstnärer och indieutvecklare skapa gemensam spelkonst: Hellen Jo och Derek Yu, Saelee Oh och Anna Anthropy, Souther Salazar och Petri Purho samt Deth P. Sun och Jonatan Söderström. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till frukterna av dessa fyra samarbeten. Fram till dess kan ni kolla in Giant Robots egna foton från utställningen (där man kan kändisspotta både ex-1up:are och välkända indiemänniskor - eller vad sägs om Crayon Physics-Petri i blöjor?) och läsa min intervju med Giant Robot-bossen Eric Nakamura, och hans underhuggare Luke Martinez, som publicerades i Super PLAY i höstas.

********************
Ett år innan Eric Nakamura, tillsammans med Martin Wong, startade det punkiga lilla asienofil-fanzinet Giant Robot recenserade han tv-spel för tidningen Videogames. Idag, 15 år senare, har Giant Robot utvecklats till ett litet affärsimperium med kläd-, konst- och leksaksbutiker utspridda över hela USA, en restaurang i Los Angeles och ett finger med i en stor del av alla amerikansk-asiatiska kulturyttringar. Mycket av det Eric gjort grundar sig i hans ursprung – oavsett om det handlar om hans japanska rötter eller hans intresse för skateboardåkning och samlarleksaker i vinyl – och han har naturligtvis inte glömt sin tv-spelshistoria. När butikschefen för Giant Robots San Francisco-filial, Luke Martinez, föreslog att de skulle sätta upp en utställning med enbart spelinspirerad konst var svaret därför självklart. Mellan den 11 och 29 oktober ställde man ut 40 olika konstnärers spelinspirerade konst – och sålde sedan verken via sin hemsida.

Eric berättar om hur det aldrig var ett problem att plocka upp konstnärer som var intresserade av att delta i utställningen. Mycket på grund av att Giant Robot alltid fungerat som ett forum för ung, lovande konsttalang – men också för att, med Erics egna ord, ingen kan undgå att på ett eller annat sätt påverkas av spelkulturen.

-Även om du inte är en hardcore gamer så påverkas du med största sannolikhet av spelkulturen – oavsett om du ser någon annan spela eller bara upplever det otroliga mediebombardemanget som omger spelen.

Och om de verk som ställts ut delar någon slags gemensam nämnare så är det just det – bredden. Det är spelkulturen från lika många olika vinklar som konstnärer. Naivt avbildande, nostalgiskt romantiserande och kritiskt ifrågasättande. Från Kaori Kasakis nästan barnsliga Whac-a-mole-akvareller till Alyana Udesens Billy Mitchell-porträtt (ni vet, den otrevliga mannen från The King of Kong) och vidare till Rob Satos obehagliga Defeat-serie.

- Det är ett faktum att tv-spel har blivit ett slags kitt som håller ihop oss alla på ett sätt – oavsett kön, kultur, gränser och konstnärliga stil, säger Luke Martinez. Och jag tror att det var just den kopplingen som gjorde att den här utställningen blev av. Konst och tv-spel har en naturlig koppling till varandra, de är så sammanflätade, och för många av oss ”gamers” är tv-spelen några av våra mest älskade konstverk. Och ja, jag är själv en ”gamer” - några av mina favoritspel är Katamari Damacy, Grand Theft Auto och Persona 3.

Så ni har visat att man kan göra konst av spel – men tycker du det är rimligt att klassa tv-spel som konst? - Det är självklart att tv-spel är konst! Inte alla spel, men det finns definitivt de som korsar den gränsen. Jag skulle vilja påstå att Shadow of the Colossus, Ico och Okami är perfekta exempel på tv-spel som konst.

Jag frågar Eric Nakamura om vi inte borde släppa vår barndoms intressen, växa upp och skaffa oss riktiga jobb. Han håller, naturligtvis, inte med.

- Spelen, och livsstilen kring spel, har ju vuxit tillsammans med oss. Samma sak med skateboard-kulturen. Kolla på Tony Hawk, han är 40 år och han skejtar fortfarande. De här sakernas livstid blir längre i takt med att vår generation blir äldre.
***********************

PS. Vill ni se fler bilder från utställningen, klicka här. Vill ni se fler indiemänniskor i blöja? Jag förstår inte riktigt varför, men klicka här för att se Messhoff, Phil Fish, Jenova Chen, Dan Tabar och (alldeles för) många fler i minst sagt tveksam utstyrsel.

(För originalinlägg och bilder, besök Blogemup)