Fantastisk Gill!

Ett par dagar in i mars läckte omtalade Grizzly Bears kommande album Veckatimest ut på nätet. Tre månader innan den var tänkt att gå ut till skivbutikerna. Andres Lokko skrev en krönika om det i Svenska Dagbladet där han bland annat diskuterade hur de professionella musikskribenterna hamnat på efterkälken när skivan ”lever ett helt liv på hundratals bloggar och entusiastiska internationella diskussionsforum” - och hur en journalist borde förhålla sig till musikens tillgänglighet.

...som ordförande i Rockjournalister Utan Gränser är det givetvis en del av mitt uppdrag att berätta för dig om Grizzly Bears album nu. Inte sen. Och i den grävande rockjournalistikens namn fanns den förstås även i mitt Itunesbibiotek några minuter efter läckaget.

Jag har inte riktigt kunnat skaka av mej de där raderna, och vad det skulle kunna – eller kanske borde – innebära för speljournalistiken. Mina egna erfarenheter säger dock att de flesta spelskribenter och -journalister är intensiva piratfiender, ofta av solidaritet med de spelutvecklare och -distributörer de täcker. Det är ett ställningstagande värt beröm, möjligen extra viktigt i bråda tider som dessa. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om Lokkos ståndpunkt inte tjänar det journalistiska uppdraget bättre – och samtidigt skvallrar om ett avstånd mellan granskande subjekt och skapat objekt som kanske är hälsosammare än det mellan spelbransch och -media. Lokko drog det ännu längre och verkade mena att det bäddar för en musikjournalistikens demokratisering:

...aldrig tidigare under mina 20 år som professionell kritiker har det känts så relevant med vad man kanske bör kalla ”en fri musikjournalistik”; som kan dra personliga röda trådar genom en ständigt föränderlig musikhistoria ända fram till just, säg, Grizzly Bears Veckatimest och hela vägen tillbaka igen.

Samtidigt sågade han kritikeretablissemangets position å det grövsta:

De senaste åren har den traditionella musikjournalistiken betett sig som en uppgiven och förvirrad elefantkyrkogård som lydigt väntar in utlysta ”releasedatum” och författar sina ”skivrecensioner” när albumet ”nått konsumenten”.

I en bransch – spelmediebranschen alltså – där de stora medieaktörernas exklusivitetsavtal med speldistributörerna kan innebära skillnaden mellan överlevnad eller konkurs (framför allt för pappersmedierna) är det naturligtvis en väldigt knivig problematik. Och parallellerna nästan övertydliga. Till saken hör kanske också att min kollega (och käre granne) Jonas Lidström skrev ett blogginlägg om ljudkvaliteten på de läckta Veckatimest-spåren kontra den officiellt okejade mp3-filen som nyligen dykt upp på nätet. Jonas beskriver hur han nu kanske måste omvärdera sina första intryck av skivan nu när det visat sig att den förmodligen låter helt annorlunda. Intressant i sammanhanget är att man (som spelkritiker) med tidiga recensionskoder ofta får hela A4-ark med uppunktade ”det här fixar vi till releasen, så klaga inte på det”-listor. De ”exklusiva” och tidiga recensionerna baseras alltså ofta på kod som kommer skilja sig från den konsumenten får tillgång till i butik. I hetsen att få ut exklusivt material till läsarna recenseras ofta mer eller mindre ofullständiga spel. Så vad är skillnaden - och vad blir konsekvenserna - om en liten, icke annonsfinansierad spelsajt går från att skriva ännu en rewrite av en engelskspråkig förtitt till att recensera ett läckt spel?

(Läs originalinlägget på Blogemup)