Fantastisk Gill!

Det finkänsligt subtila har aldrig varit Capcoms främsta kvalité. Köttbuketter, käftsmällar och stringtrosor har alltid fått förtur gentemot de lite mer raffinerade känsloyttringarna. För många är det charmig kitsch, en tydlig vink tillbaka till en svunnen tid. För andra rör det upp känslor av helt annat slag.

Bakgrunden till rasismdebatten kring Resident Evil 5 har sitt ursprung i et blogginlägg på Black Looks, men fick rejäl fart först när tidigare Newsweek-redaktören N'Gai Croal ifrågasatte en speltrailer (här i en intervju med MTV). Allt fortsatte via ett par utvecklarintervjuer och tog nu senast en avstickare till Videogamer.com, som försökte sig på en debattavslutare när de lånade in antropologen Glenn Bowman från universitetet i Kent.

Efter att själv ha tagit mej ungefär halvvägs in i spelet så finns det naturligtvis mycket kvar att upptäcka och ta i beaktande innan det är rimligt att döma åt ena eller andra hållet, men en sak är säker: Resident Evil 5 dras med en hel del problem. Och inte bara de speltekniska.

Bowman presenterar en teori om hur manusförfattarna för spelet kanske haft en slags ”antikolonial” idé i grunden för berättelsen, där utvecklingsländerna tvingas hantera den rika världens sopor. Jag vill inte avfärda möjligheten (trots att Bowman spelat betydligt mindre än jag). Men det är lättare att läsa Resident Evil 5 som ett utmärkt exempel på det Edward Saïd teoretiserat kring i sina postkoloniala grundskrifter. Saïd beskrev ”Orienten” som en viktig del i skapandet av det västerländska samhället – och inte bara genom de rent materiella tillgångar (förslavad arbetskraft, naturresurser och så vidare) som stormakterna från väst tillskansade sig. Minst lika viktig var skapandet av ”vi” och ”de andra”. Väst skapade sin egen självbild genom att definiera sig mot en skapad bild av ”Orienten”. Väst (”vi”) definierade sig självt som upplyst och tekniskt överlägset genom att måla upp motsatsen (”de andra”) som traditionsbundet och outvecklat. Väst tillskrevs traditionell överlägsna attribut som ”rationellt”, ”aktivt” och ”manlig” samtidigt som Orienten blev den ”känslomässiga”, ”passiva” och ”feminina” motpolen (men där det manliga subjektet blev extremt i sin könsstereotyp).

Para allt det här med den traditionellt kristna missionärstanken om den ”vite mannen” som på uppdrag från Gud ska beskydda, inviga och civilisera (eller för övrigt den amerikanskt utrikespolitiska idén om en proaktiv världspolis) och jämför med bilden Resident Evil 5 målar upp av den afrikanska kontinenten, dess innevånare och den ”internationella” insatsstyrka som anlänt för att stoppa infektionen.

Med det här i bakhuvudet: spelar det någon roll att man pliktskyldigt stoppat in ljushyade människor i folksamlingar som i huvudsak utgörs av mörkhyade, vansinniga monster? Spelar det någon roll att det finns (extremt manliga) svarta soldater som slåss för det ”goda” när det finns infekterade fiender klädda i bastkjolar, trämasker och beväpnade med spjut? Spelar det någon roll att Sheva, den kvinnliga sidekicken, har en afrikansk och en europeisk förälder (eller gör det det hela bara ännu värre?). Räcker det med att, som Bowman säger, låta äventyret utspela sig i Afrika för att problematiken ska försvinna? Eller räcker det med att säga att man är en del av underhållningsindustrin för att avskriva sig allt ansvar?

Och bakom hela den här väldigt komplicerade frågan finns ytterligare en, minst lika aktuell. För om ”rasfrågan” (i sig ett problematiskt begrepp) stötts och blötts en hel del vid det här laget ligger könsproblematiken ostört kvar (den här gången bör väl påpekas, det har ju diskuterats tidigare). Kvinnorna i Resident Evil är antingen sexualiserade eller gjorda till offer. Sheva är en inzoomad urringning, en fullskärmsrumpa och en kvinna som måste slängas över avsatser av Chris – utan att själv kunna (låtas) göra detsamma tillbaka.

(Inlägget är tidigare publicerat på Blogemup.se)