Stylusorkestern
Jag har alltid trott att mitt sista "seriösa" försök att slå igenom på musikfronten var när jag för en sisådär 8-9 år sen punkskrek mej hes inför låssaspublik i en trång och frikyrklig replokal i hudiksvall. Det försöket var liksom dömt att misslyckas, vi var så blyga och hade sån prestationsångest (trots att vi verkligen inte kunde nått) att vi blev tvungna att släcka ljuset i rummet när vi lirade.
Jag hade aldrig trott, men kanske hoppats, att jag skulle göra comeback. I ett coverband dessutom. För det är väl det vi får betraktas som, Stylusorkestern.
Den här underliga akademiker/medie-hypen som omgivit orkestern (vi har haft spelningar på umeå universitet, norrlandsoperan och blivit intervjuade av lokala medier) är kanske det som är mest intressant med hela grejen - för ärligt talat är det ju inte så jävla spännande att lyssna på (eller kanske framför allt se på). Det finns ett par olika möjliga anledningar till att det blivit som det blivit:
folk driver med oss.
vi är med i nån slags dokusåpablåsning av det längre slaget.
kejsarens nya kläder-syndromet.
nån creddig universitetssnubbe namndroppar oss och folk hakar på utan att dom egentligen fattar varför.
nyfikenhet på spelkulturen.
det börjar bli tydligt att spel är mer än bara nått sensationsmedia menar är roten till allt ont. de sociala aspekterna av spelandet plockas fram parallellt med att spelkulturen bli mer och mer mainstream och "okej".
Jag hoppas så klart att det handlar om det sista alternativet, men jag gissar att det är en blandning av allt. Alternativ nummer två får sig en boost imorn, då uppträder vi nämligen på nyöppnandet av universitetsbiblioteket.
Återkommer med bilder, filmer och intryck.
Jag hade aldrig trott, men kanske hoppats, att jag skulle göra comeback. I ett coverband dessutom. För det är väl det vi får betraktas som, Stylusorkestern.
Den här underliga akademiker/medie-hypen som omgivit orkestern (vi har haft spelningar på umeå universitet, norrlandsoperan och blivit intervjuade av lokala medier) är kanske det som är mest intressant med hela grejen - för ärligt talat är det ju inte så jävla spännande att lyssna på (eller kanske framför allt se på). Det finns ett par olika möjliga anledningar till att det blivit som det blivit:
folk driver med oss.
vi är med i nån slags dokusåpablåsning av det längre slaget.
kejsarens nya kläder-syndromet.
nån creddig universitetssnubbe namndroppar oss och folk hakar på utan att dom egentligen fattar varför.
nyfikenhet på spelkulturen.
det börjar bli tydligt att spel är mer än bara nått sensationsmedia menar är roten till allt ont. de sociala aspekterna av spelandet plockas fram parallellt med att spelkulturen bli mer och mer mainstream och "okej".
Jag hoppas så klart att det handlar om det sista alternativet, men jag gissar att det är en blandning av allt. Alternativ nummer två får sig en boost imorn, då uppträder vi nämligen på nyöppnandet av universitetsbiblioteket.
Återkommer med bilder, filmer och intryck.
Kommentarer
Trackback
