Fantastisk Gill!

Nygammalt inslag här på Fantastisk Gill!-bloggen. Det handlar om den personliga favoriten Thomas Arnroth, som ju av någon otroligt outgrundlig anledning fortsätter vara SVT:s "spelexpert", och hans ständigt återkommande grodor. Gårdagens citat kommer från SVT:s morgonprogram, där Arnroth visar upp sin blöta frisyr ett par gånger i månaden.
Okej, här kommer dom:

1. "Gameboy DS"
2. "Pratröster"

Jag tror vi får anledning att återkomma i det här ämnet. Vi snackar ju ändå om killen som droppat sköna linor så som "jag är den gröna, du är den lilla", "besegra en massa fiender i matcher och så där" och menat att en av de nya konsolernas största fördelar var att den hade "lite starkare minne".

I nya numret av Super Play (borde vara i butik vilken dag som helst) har jag en text om communityts betydelse för Quake-seriens existens. Den är del av ett inte särskilt gömt minitema där en recension av Quake Wars, en id-historieartikel och ännu en quake-artikel utgör de övriga delarna. QW-recensionen har jag också skrivit, men de andra två sakerna är bearbetade (till vilken grad vet jag inte riktigt) texter som "tagits" ur Retro Gamer (pojkarna Holmgren och Högberg har bearbetat).

Eftersom jag inte riktigt tycker att det framgår vill jag iaf poängtera att mina intervjucitat från Carmack, Romero, Munoz, Lakerman, Spokk och Niclas inte är några halvfabrikat. Sådeså.

Trots att helgen fylldes med barnkalas, tacomiddagar och biobesök (första sedan Elisa föddes!) lyckades jag spränga in ett par timmar med Valves Orange Box (ja, det kan mycket väl vara det mest prisvärda köpet i höst). Just på grund av tidsbristen (och en hel del pepp) hoppade jag på Portal först. Vad som slår mej när jag spelar igenom det är dock inte den smarta grundidén eller den svarta humorn - det är obehaget. Hela vägen från när jag (Alyx?) kliver ur glasburen till spelets klimax finns det alltid en närvaro just utanför synfältet, bakom en blurrad plastvägg. Jag får lite samma känsla som i den där scenen när Bowman passerad stjärnporten i 2001 och helt plötsligt befinner sig i ett rum som inretts som om det vore slutet av 1700-talet. Tiden går, rummets innehåll ändras och Bowman åldras utan att någonsin ha en chans att göra något åt det. Och hela skeendet skuggas av monoliten, en närvaro som större än vad vi kan greppa.

Obehaget har ju så klart tydliga släktband till Half-Life 2 och dess Orwellska setting men i Portal finns det ingen motståndsrörelse, bara små ledtrådar om att någon annan människa faktiskt existerar/existerat. Och den postapokalyptiska ensamheten ger spelet ett oväntat djup. Här finns, från den Cube-liknande grundpremissen till THX 1138-upplösningen, några av de mest intressanta timmar jag spenderat i ett spel i år. Så fort jag får tid ska jag ge mej på utvecklarkommentatorspåret (världens bästa extrafeature?).

Bara ett snabbt "tack för all inspiration"-inlägg innan jag återgår till arbetet: Stina Wirsén (illustratör för bl.a. DN) är så jävla bra. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag bara blivit tvungen att stanna upp i frukosten och försöka ta in allt i hennes bilder. Hennes DN-illustrationer är helt magiska: abstrakta mode-bilder, humoristiska porträtt - hela tiden kommunicerande mer än bara yta. Ta bara dagens DN Kultur-förstasida, ett porträtt av Doris Lessing. Rynkorna! Håret! Jag blir helt snurrig.

Sedan vi fick Elisa har jag dessutom fått se en annan sida av Stina Wirsén, barnboksillustratör och -författare. Alla med småttingar borde ju läsa Liten skär...-böckerna, fantastiskt roliga. Tack Stina!

Det händer väl kanske ett par gånger per år att jag råkar snubbla in på någon av IGN:s sidor. Oftast har det att göra med någon tidig recension, eller kanske för att läsa lite som serietidningar (hjälp mej hitta ett bättre alternativ!). Idag fick jag en länk till en folklore-recension, ett spel jag medvetet hållit en bit utanför min radar - men som tydligen inte ska vara helt uselt ändå (med reservation för att bedömningen alltså gjorts av IGN-folk).

Vad som förvånade mej var dock inte det höga betyget, utan en reklambanner vid sidan av texten. Reklamen var tydligen menad att ha någon slags koppling till Kane & Lynch, det där danska heat-coop-spelet, och pryddes porträttbilder av de båda huvudkaraktärerna, texten "are you hot and crazy enough to be the one?" och en riktigt naken donna. Spelet som har undertiteln "Dead men" sponsrar alltså en ign/myspace/playboy-tävling som går ut på att  bli "every man's ultimate fantasy". Förutom att jag inte alls får ihop det så har jag nu fått ännu en anledning att må lite dåligt av att surfa på sidan.

...och ja, innan någon säger något ("klart man klickar på donnan!") så klickade jag enbart i forskningssyfte.

Jag var inte helt snabb med att omfamna det bärbara spelandet. Det var väl först när jag på högstadiet lånade en polares Game Gear och spelade Ecco i en och en halv timme (exakt så lång tid det tog innan de sex batterierna tagit slut) som jag insåg att det var skiten. Det dröjde typ sju år innan jag lyxade till det och skaffade något eget att bära på, och senaste åren har några av mina allra bästa spelögonblick inträffat i sängen och på toaletten.

Toalettgaming kräver naturligtvis disciplin då det är extremt lätt att glömma bort tiden med ett gött spel i händerna. Julen för två år sedan spenderas stora delar av mina dygn på snöiga Mario Kart-banan DK Pass, och efter en särskilt lång session hade jag fått så mycket kolsyra i benen att jag blev tvungen att krypa ut från toaletten (den resulterade också i en lap time som kvalade in på topp tio i världen). Efter en rätt lugn period, med lite av en speltorka på ds- o psp-fronterna, är jag nu tillbaka på samma ställe. Den här gången handlar det om turbaserad taktiskt rollspel. Jeanne D'Arc är inte bara ett grymt bra spel (läs recensionen i nästa SP), det är också höstens bästa toavän.