Fantastisk Gill!

Vinglas, stekpanna med hjärtform och porslin i all ära - de gåvor som gjort störst intryck var av den lite mer ohälsosamma sorten. Vinterkräksjukan kom i två omgångar, den första lyckades vi (inte lilla dottern) undvika - den andra har drabbat Frida och Elisa (ta i trä). Jag gick olyckligtvis inte lottlös heller utan drog på mej en så kallad Furunkel. Eller det är i alla fall vår diagnos av min rygg-/svankböld. Ett gäng infekterade hårsäckar som svullnar och blir röda - och sen fylls med var. Hela nedre ryggen har varit stel som fan och det har gjort ont när jag rört mej. Bildgooglar (inget jag rekommenderar) man namnet får man fram en massa riktigt vidriga saker och min grej ser inte riktigt ut så - vilket jag är väldigt glad för.

Enligt wikipedia behandlas sånt här bäst med varma omslag. Det, i kombination med att skiten tydligen kallas "spikböld", får mej att undra från vilket jävla sekel jag besökt för att hitta det här. Hudiksvall - snabbaste vägen till 1800-talet. Och med det som slutord drar jag mej undan en stund, slickar (helst inte) mina sår och önskar god fortsättning.

Fredrik Lindström är en jävel på att analysera svenskhet. Eller jag har ju ingen aning om vad han egentligen har för belägg för sina rants, men det händer att jag känner igen mej och skäms lite (vilket naturligtvis också är ett bevis för min typiska svenskhet). Som det där om att en svenne som bjuder med en annan [inte nödvändigtvis svenne] på en film sedan känner ett ansvar för att den medbjudne blir underhållen och får valuta för sin tid. Så här känner jag för en hel hög med saker. Föreslår jag att vi ska käka Berghemspizza måste jag se dej äta den med ett konstant leende, annars kan jag inte slappna av och njuta av min. Man kan ju bara tänka sej vad det gör med resten av mitt liv. För det är ju inte något som bara stannar vid käk och film. Men det är filmexemplet som är det bästa.

Jag känner nämligen inte bara ansvar när jag tipsar bekanta om film. Nej, jag tar det ett steg längre. Gör någon en film baserat på källmaterial jag gillar är det upplagt för att jag ska börja famla efter skämskudden. Det här är naturligtvis ett stort problem när man valt att lägga så stor del av sin fria tid på att förkovra sig i så kallad skräpkultur. Serier och spel har ju ett par lyckade exempel där källmaterialet behandlats på ett sånt sätt att det faktiskt blivit något man, utan eftertanke, kunnat ställa sig bakom det. Men det går tjugo Mark Steven Johnson (kan jag få ett Uwe MF Boll någon?) på varje Zack Snyder, och jag gissar att det finns gränser för hur mycket nördpepp man kan sälja in hos filmbolagen.

I alla fall så har jag sett ett par filmer senaste dagarna där jag mått riktigt dåligt, av just den här anledningen. Resident Evil Extinction till exempel. Jag var ju så klart medveten om att det skulle krävas ett mindre mirakel
för att vända skittåget som påbörjade sin resa för ett par filmer sen, men det räckte med att spela igenom RE4 till Wii och se ett snabbt klipp av ett övergivet och -sandat Las Vegas för att jag skulle låta serien få en ny chans. Ingen tur den här gången heller. Jag mår dåligt över att skiten går upp och att nån kommer se en trailer och koppla ihop en värdelös film med ett par spel jag tycker riktigt mycket om. Inte nog med det, jag mår dåligt över att folk som Oded Fehr, suveräne Faris från Sleeper Cell, slösar tid och talang på skiten. Vad tycker Oded om spel nu liksom? Vad tycker han om mej?

Jag inser ju så klart att det här är dumt. Jag älskar spel och jag tycker underhållningsformen, kulturen, klarar av att förklara sin egen storhet med egna ord. Det ska inte behövas några filmer, konstutställningar eller symfoniorkestrar för att man ska kunna stå för sitt intresse. Oded är nog en smart kille, han förstår nog.

Det finns, som tur är, ett par lyckade exempel också. 30 Days of Night till exempel. Att casta Josh Hartnett i huvudrollen låter naturligtvis som ett klavertramp i stil med... ja, säg BEN AFFLECK som Matt Murdock, men faktum är att killen sköter sig riktigt bra. Det finns en rå skitighet och klaustrofobi i den här filmen som får en att mysa lika gott som när man låter sin favoritzombie rulla. Att låta Templesmiths vampyrer likna Chris Cunningham-monster var ju dessutom inget annat än genialiskt. Jag vill inte spoila för mycket, för ni borde se filmen (och framför allt läsa serien), så jag postar en youtubad trailer istället.

"Kärlek vid första ögonkastet" kallas det visst, och jag råkade ut för det vid förra årets mest relevanta spelmässa - mars-GDC i SanFran. Eller jag var ju inte där (även om jag gjorde mitt bästa för att peppa upp mina sponsorer), men jag täckte saken med budgetmetoder. I alla fall så snubblade jag över Aquaria, ett av indieliren som belönades på IGF. Det såg ruskigt vackert och polerat bortom hemmasnickeriernas vanliga nivå. Nu är det släppt, och alla borde verkligen ruska 250 riksdaler ur sparbössan och betala de två snubbarna på bit blot för deras projekt.

Jag återkommer kanske med en djupare recension, men kan redan nu säga att det är fantastiskt.

Jag har världens motivationskris här och sitter bara och väntar på att jag ska inse hur mycket skit jag egentligen har att göra. Helt omöjligt att ta tag i något vettigt, istället sitter jag bara o läser och spelar helt fel saker. Jag har lämning på ett par saker på måndag som jag inte alls får något grepp om - men istället för att försöka göra något vettigt surfar jag trailers. Senast såg jag en från Disgaea 3 till ps3, som jag peppar på rätt hårt, men kom inte längre än ett par sekunder in innan jag helt tappade tråden. Anledningen var den japanska bengt magnusson-snubben som verkligen gör allt för att låta som att han dras med östvärldens tyngsta sake-röst. Efter det blev allt bara suddigt.

Jag länkar till HD-trailern, så man hör hans röst extra bra.

Söndagen tillbringades till största delen i soffan (eller i kuddhögen precis brevid soffan), när det inte var Daft-relaterat som rullade var det antingen fotboll (jävla 'boro-as) eller bara slötittande på halvsunkig bakistv (utan att ha haft nöjet att vara full dagen innan). I vilket fall så kör sexan en Eniro-reklam (en sån där "det här programmet presenterades av...") som verkade innehålla signaler som bara de allra minsta kunde uppfatta. Vår lilla sextonmånaderstjej spenderade dagen med att konstant tjattra, springa fram och tillbaka, leka med hänglås (tydligen världens roligaste leksak), sjunga tip-tap (midnatt råder?) och vara så där superhjälteenergisk som bara barn kan vara. Men varje gång (säkert sex gånger) hon hörde den där Eniro-reklamen tvärstannade hon, kollade på oss med svinstora ögon och vidöppen mun och såg genuint häpen ut. Fantastiskt roligt.

Igår, 1500 lokal tid, drog Daft Punk (och vänner) igång sin andra Tokyo-spelning (den här vändan) i Makuhari Messe. Jag hade två biljetter dit, men kom liksom aldrig tillräckligt långt från Sverige för att kunna uppskatta konserten. Faktum är att jag för ett par veckor sedan bestämde mej för att inte åka alls - vilket i sin tur bara var några dagar från det att jag kommit på att jag kanske skulle fara. Det var på väg att bli något otroligt spontant och mäktigt - men samtidigt förmodligen väldigt illa planerat, kaotiskt och kort. Det hade i alla fall blivit min första resa till Japan och min första chans att se DP (och min första chans att sova på samma kvadratmeter som fyrkant sedan hultsfred).



Jag har svårt att tänka mej att det kan finnas ett bättre ställe att se världens coolaste scenshow än i Chiba. Jag föreställer mej att det skulle vara som att ta ett steg från Neuromancer rakt in i Tron och sen bara njuta av nån slags kollektiv intrycksorgasm. Jag hoppades naturligtvis på att hälften av alla tusentals i publiken skulle cosplayat upp. Nu fick jag inte uppleva det, så jag gjorde mitt bästa för att fylla söndagen med Interstella, Elektroma, Discovery och så årets bästa platta - liveinspelade mashupfesten Alive 2007. Det... räckte inte riktigt. Nu får vi bara hoppas att deras nästa turné inte dröjer - och dessutom sportar ännu cleanare effekter och peppar upp med ännu bättre album.

Hoppet är allt jag har.

Gertsmann talar i gåtor, de kvarvarande Gamespot-killarna berättar om sin kärlek och sina släktband till Jeff, CNET hävdar att orsakerna till avskedandet inte går att finna i Kane & Lynch-recensionen men ska ändå utreda hela spektaklet och N'Gai Croal diskuterar problemen som uppstår när en pengatung och snabbt expanderande bransch kolliderar med spelpress som grundar sig i pojkrumsnörderi snarare än en saklig, journalistisk tradition. Samtidigt visar det sig att Eidos både hittat på och använt riktiga citat i felaktig kontext, och dessutom fått det att verka som att flera stora spelsajter och -bloggar givit spelet (återigen Kane & Lynch) högsta betyg.

Gamespot-folkets utspel i deras radioshow visar lika mycket på deras solidaritet gentemot Jeff som deras vilja att upprätthålla både sin egen och sin arbetsplats integritet - men säger samtidigt så gott som ingenting om de egentliga orsakerna till händelsen ("av juridiska skäl"). Oavsett vad som egentligen var anledningen till Gerstmanns avsked inser man ju att något är riktigt fiskigt i hela historien. För även om spelutgivarnas gnäll på i deras tycke för låga betyg inte har någon effekt kan man ju fråga sig vad de egentligen har för rätt att officiellt uttrycka en annan åsikt - och bli besvikna/irriterade på enskilda recensenters arbeten (här handlar det naturligtvis inte bara om Eidos, Sony har ju till exempel tagits upp som ytterligare en utgivare som direkt klagat på betyg från Gamespot)?

Man behöver inte vara sjukligt konspiratoriskt lagd för att förstå att marknadsföringselementen i industrin hela tiden arbetar för att deras produkter och kunder ska få det absolut bäst möjliga mottagandet i spelpress och av konsumenterna - och att de tjänar på att hela tiden försöka flytta gränsen för vilka medel som är okej precis så nära kanten för det tillåtna. För hur långt är egentligen steget mellan att kalla en tidning "för hardcore" för sina mainstreamspel och hota med att sluta skicka spel - till att börja dra in på annonserna i samma tidning (för att ta ett exempel ur vår egen tidningsflora - utan att nämna några namn)? Jag har, som ansvarig för spelsidor i bland annat Västerbottens-Kuriren och Östgöta Correspondenten, själv vid ett upprepat antal tillfällen blivit kontaktad av en av de stora utgivarnas pr-personer som "inte vill lägga sig i mitt arbete" men ändå hade väldigt tydliga åsikter om hur jag recenserade ett av deras spel. Jag är rätt glad att jag inte ansvarar för en publikation som helt är beroende av annonsintäkter.