Fantastisk Gill!

Trots att helgen fylldes med barnkalas, tacomiddagar och biobesök (första sedan Elisa föddes!) lyckades jag spränga in ett par timmar med Valves Orange Box (ja, det kan mycket väl vara det mest prisvärda köpet i höst). Just på grund av tidsbristen (och en hel del pepp) hoppade jag på Portal först. Vad som slår mej när jag spelar igenom det är dock inte den smarta grundidén eller den svarta humorn - det är obehaget. Hela vägen från när jag (Alyx?) kliver ur glasburen till spelets klimax finns det alltid en närvaro just utanför synfältet, bakom en blurrad plastvägg. Jag får lite samma känsla som i den där scenen när Bowman passerad stjärnporten i 2001 och helt plötsligt befinner sig i ett rum som inretts som om det vore slutet av 1700-talet. Tiden går, rummets innehåll ändras och Bowman åldras utan att någonsin ha en chans att göra något åt det. Och hela skeendet skuggas av monoliten, en närvaro som större än vad vi kan greppa.

Obehaget har ju så klart tydliga släktband till Half-Life 2 och dess Orwellska setting men i Portal finns det ingen motståndsrörelse, bara små ledtrådar om att någon annan människa faktiskt existerar/existerat. Och den postapokalyptiska ensamheten ger spelet ett oväntat djup. Här finns, från den Cube-liknande grundpremissen till THX 1138-upplösningen, några av de mest intressanta timmar jag spenderat i ett spel i år. Så fort jag får tid ska jag ge mej på utvecklarkommentatorspåret (världens bästa extrafeature?).