Fantastisk Gill!

en grej man fattar ganska fort när man har ett spädbarn är att aldrig planera för mycket i förväg. att sitta och försöka söva en liten tjej som inte är på humör utan att göra det på hennes villkor är dömt att misslyckas. och vad du än gör: titta inte på klockan. för bäbisar är det som en blöt blöja och blixtmagknip på en och samma gång.

en annan viktig lärdom är att aldrig tro sig vara säker på några rutiner. bara för att den lille gynnaren käkar si och så mycket och somnar på det sättet ena dan betyder inte det att den kommer gilla samma grej imorn. vilket ju, fullständigt osökt, får en att tänka på monsieur kutaragi, le grand toupé på SCE. pappa playstation. bara för att han skeppat typ 210 miljoner tv-spelskonsoler tror han att allt är lugnt, att han kan bete sej hur som helst och ändå landa på fötterna. det finns en gräns för vad folk pallar liksom, och kutaragi-sans jättebäbis har börjat tassa farligt nära den.

senaste 1Up Yours-podcasten är en ren orgie i sonyhat. den är rätt underhållande, men jag tycker grabbarna kanske är lite snabba med att räkna ut ps3:an. man får inte glömma att den nästa generationen knappt ens börjat i japan.

Aftonbladets Peter Ottsjö får lite fame på Resumés hemsida efter att han i sin spelblogg berättat om hur han skickat tillbaka en presseventpresent från Nintendo.

den svenska speljournalistiken befinner väl sig kanske där, att den måste berätta varje gång den gör något bra. för ett halvår sen, när jag fick mitt uppehälle betalt av csn, hade jag nog tyckt att det var en självklarhet att göra som han gjort. nu när jag sitter med halva inne i en av sveriges största speltidningar, är principsaken inte lika självklar. kanske beror det på att jag fått smak för det "goda livet" som det innebär att vara måltavla för spelföretagens pr-nissar. jag vill inte tro att det är så. anledningen till mitt moraliska förfall tror jag istället härstammar från mina praktiska erfarenheter som frilansande [spel]journalist. det spelar inte någon roll vem du försöker sälja dina texter till, du kommer nästan aldrig få det du förtjänar. det är tungt till en början, när man får ett prisförslag som snarare liknar en förolämpning än något som kan ge brödföda. att tacka nej är inget alternativ - kön med skrivsuget folk redo att ta min plats är lång.

så varför ska jag, som blir behandlad som skit, sitta kvar på min vita häst och predika? jag förstår ju så klart fortfarande problemet, och vill inte förminska det på något sätt. jag önskar bara att jag också hade råd med integritet.