Fantastisk Gill!

GAF är utan tvekan ett av de bättre spelforumen på nätet. Men, tvärtom mot vad många tror, är det inte på grund av att det är så välbesökt. Inte heller för att man kan hitta många branschaktiva forumiter. Inte ens för att Luke hänger där. Nej, anledningen är forumets otroliga photoshoptrådar. Från de regelbundna VGCats-hatarinläggen till de fantastiska personkulttrådarna. Det är här internetlegender föds, och vi får vara med och se på.

Det är naturligtvis omöjligt att välja ut en enda favorit av alla bilder, men några gobitar måste jag nog bjuda på. Tre av de mest shoppade personerna på forumet är Microsofts Peter Moore, Nintendos Reggie Fils-Aime och Sonys Ken Kutaragi.

3.

Peter Moore drar ännu ett publicitetsstunt och GAF exploderar i en av de hetaste GIF-trådarna nånsin. Här är en animation för SNL-kännare.

2.

Kenta i en less-is-more-bild med enormt humorvärde.

1.

Om fem år, i en värld där tv-spelsindustrin tagit över ALLT, är det den här bilden alla fotostudenter kommer få se istället för bortretuscherade partimedlemmar. Högklassigt bildmanipulerande.

Den inte alls så vilda perioden efter att jag lyckades jaga reda på en Wii-konsol är på väg in i sin tredje månad och det känns som att det börjar bli dags att redogöra för vad som hänt sen sist.

Två ord: inte mycket.

Zelda och Wii Sports var klockrena, Rayman (också lanseringsspel) helt okej. Wario Ware var lite av en besvikelse. Efter det är det liksom tomt. Excite Truck verkar funka, men ärligt talat peppar jag mer på hysteriska bilflygturer i ett spel som faktiskt är snyggt också (Motorstorm). I april släpps super paper mario, ett spel som ser helt galet coolt ut, i usa. vi lär ju få vänta ett par månader till (som vanligt).

Speltorkan är total och av de riktigt intressanta titlarna är det få som verkar ha en chans att se spelhyllan i år. Trots allt det här fortsätter hypen och konsoler är i stort sett omöjliga att få tag på, vilket ju är helt otroligt underligt med tanke på vilka tekniska speccs Wii:n kan skryta med.

Det är väl inte helt rättvist att jämföra de olika "next-gen"-konsolerna redan, Xbox 360 har ju ett långt tidsmässigt försprång till sina konkurrenter. Men det känns inte lika självklart att Nintendo kommer ha lika många bra titlar när Wii fått sin första årsring.

Sälja som smör lär den ju iofs göra ändå.

Jag har alltid trott att mitt sista "seriösa" försök att slå igenom på musikfronten var när jag för en sisådär 8-9 år sen punkskrek mej hes inför låssaspublik i en trång och frikyrklig replokal i hudiksvall. Det försöket var liksom dömt att misslyckas, vi var så blyga och hade sån prestationsångest (trots att vi verkligen inte kunde nått) att vi blev tvungna att släcka ljuset i rummet när vi lirade.

Jag hade aldrig trott, men kanske hoppats, att jag skulle göra comeback. I ett coverband dessutom. För det är väl det vi får betraktas som, Stylusorkestern.



Den här underliga akademiker/medie-hypen som omgivit orkestern (vi har haft spelningar på umeå universitet, norrlandsoperan och blivit intervjuade av lokala medier) är kanske det som är mest intressant med hela grejen - för ärligt talat är det ju inte så jävla spännande att lyssna på (eller kanske framför allt se på). Det finns ett par olika möjliga anledningar till att det blivit som det blivit:

folk driver med oss.
vi är med i nån slags dokusåpablåsning av det längre slaget.

kejsarens nya kläder-syndromet.
nån creddig universitetssnubbe namndroppar oss och folk hakar på utan att dom egentligen fattar varför.

nyfikenhet på spelkulturen.
det börjar bli tydligt att spel är mer än bara nått sensationsmedia menar är roten till allt ont. de sociala aspekterna av spelandet plockas fram parallellt med att spelkulturen bli mer och mer mainstream och "okej".

Jag hoppas så klart att det handlar om det sista alternativet, men jag gissar att det är en blandning av allt. Alternativ nummer två får sig en boost imorn, då uppträder vi nämligen på nyöppnandet av universitetsbiblioteket.

Återkommer med bilder, filmer och intryck.

Det finns ett par konstnärer jag fastnat för som verkligen gör grymma saker med bara vanligt papper. Logan Hicks lägger hundratals mantimmar på att skära ut spraymallar i tunna A3-ark för att kunna lägga sina enorma flerfärgsstenciler. Swoon tapetserar väggar med motiv utskurna ur och målade på tidningspapper och ser materialets förfall som en del av verket. Min senaste upptäckt är Peter Callesen, en snubbe som skär/river/klipper och skulpterar i vanliga A4-ark. Samtidigt som han är bunden av den lilla mängden pappersmassa bryter han precis alla gränser för vad man tror är möjligt att åstakomma med det enkla mediet. Bilden länkar till hans hemsida, där man bland annat kan se en otroligt vacker skulptur/teckning av en 3D-kolibri som besöker en blyertsblomma. Helt sinnessjukt.

Så här i retrospekt är det faktiskt okej att säga det. Wu-tang gjorde inte bara två av nittiotalets bästa album (och en hel uppsjö av underbara soloplattor), dom lyckades också producera en av de absolut roligaste intervjuerna som någonsin sänts i svensk tv. ODB levererar exakt så bra som man kunde förvänta sig, men det är nästan Sinding-Larsens formulärapproach till intervjun som ger grejen sitt absolut största värde. När Dirty berättar om hur det funnits städer på månen för flera miljoner år sedan, eller om hur staten kontrollerar folket genom att spela samma låt hela tiden fortsätter Per att beta av sina OKEJ-frågor. "Representerar den här låten hela skivan?", "hur kommer spelningen på Hultsfred vara?", "vilken är er favoritfärg?".

Kolla igenom alla fyra delar (klicka på bilden!), och missa för allt i världen inte slutet.